“handtvärkarne“ (106,142 personer) 22 [?] på 1,000 samt slutligen för “lönarbetarne“ (147,625 personer) och “fattighjonen“ (6,036 personer) ej mindre än 33,7 dödsfall på 1,000 invånare. Två statistiker hafva funnit att i tre af Londons distrikt (Hanover Square, Westminster och Strand) lifslängden för adel och förmögna var i medeltal 55,8 år, för kontorsbiträden och köpmän 33,3 år, för små handlande och bodegare 32 år, för tjänstfolk 34,3 år och för lönarbetare och handtvärkare 28,9 år. Visserligen kräfves försiktighet, när man vill draga slutsatser ur dessa siffror — att en lönarbetares lefnadsförhållanden direkt förorsaka en dödlighet, som är omkring dubbelt så stor som bland de ekonomiskt bäst stälda samhällsmedlemmarne, är dock höjt öfver allt tvifvel. Särskilt vet jag att statistiken i Tyskland och Belgien kommit till liknande resultat. Den allra största plågan för den engelska arbetareklassen är emellertid den fruktansvärda arbetsbristen. Fackföreningarne uppskattade nyligen de arbetslösa männens antal till ej mindre än 900,000. I slutet af 1887 anmäldes från södra England att af 180,000 arbetare 13,694 voro utan sysselsättning. Af 172 olika orter, hade 28 tredjedelen till hälften af arbetsstyrkan satt ur arbete, 51 hade femtedelen till fjärdedelen sysslolös, 17 hade tiondelen till sjundedelen o. s. v. Lönerna hade fallit med 40, 30 25 och 20 % och äfven stycklönerna hade gått ansenligt tillbaka. I mars 1887 anstälde regeringen en undersökning bland 29,451 manliga arbetare i vissa trakter af London, och resultatet innehöll att den genomsnittliga veckolönen var 22 kronor, att mer än fjärdedelen var arbetslös, att mer än hälften varit utan arbete en eller flera gånger under sista halfåret. Af dockarbetarne voro för tillfället 55 % sysslolösa, af skeppsbyggarne 44 %, af arbetskarlarne 37 %, af murarne lika många o. s. v. Äfven de lägst betalade “utsvettnings“-arbetarne lida till en fruktansvärd grad af arbetslösa årstider och stockning i rörelsen. I följd häraf är för de allra flesta engelska arbetare den genomsnittliga årsförtjänsten ansenligt mycket lägre (stundom hälften mindre), än hvad den öfliga veckolönen skulle låta förmoda. Det har i England mer än en gång blifvit brännmärkt som ett statistiskt ofog att utge arbetarnes årsinkomster för att vara lika med 52 gånger veckolönen. I nästan alla arbetsgrenar, som höra till