Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Oroväckande former af kapitalistmaktens bruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mycket ondt som det onda de skulle bota — eller vara i
grunden värkningslösa. Äfven i England äro järnvägarne
privategendom, och där har regeringen för länge sedan
nödgats nedsätta ett ständigt riksdagsutskott med uppgift
att skydda allmänheten mot öfvergrepp — hvilket icke
hindrar att järnvägsfrakterna för födoämnen och
åkerbruksprodukter mestadels äro vanvettigt höga, kväfvande många
näringar och gynnande utländska konkurrenter på
engelsmannens bekostnad.
I dessa dagar (oktober 1888) hafva alla Englands
saltproducenter slagit sig ihop till ett jättelikt monopolbolag
med 54,000,000 kronors kapital (630 millioner kronor
kapital rusade till vid aktieteckningen och aktierna gälde
288 kronor i st. för 180, innan teckningen var slut!) —
med den påföljd att efter ett par dagar råvarans pris
fördubblats och exportvarans trefaldigats. Man talar om att
bilda ett kolmonopolbolag, omfattande alla brittiska
kolgrufvor och ägande ett kapital af omkring 1,440 millioner
kronor. — I oktober—november 1887 bildade franska
kapitalister en “ring“ för att behärska kopparproduktionen
— de lyckades på två månader höja priset på en tunna
koppar från 792 kronor till 1,206 kronor samt aktierna i
vissa koppargrufvor med 80, 90, 100 och t. o. m. 300 %.
Och nu — jämt ett år senare — talas det i pressen om
att denna “kopparring“ “hoppas kunna bestämma kopparns
pris för de närmaste tolf åren“.
Massor af andra exempel på moderna monopol kunde
anföras. Somliga tro att de — genom att drifva den
privatkapitalistiska storproduktionens socialistiska natur till
dess spets — föra oss till “socialismens portar“. Andra
framhålla att de vidga klyftan mellan kapitalister och
lönarbetare: den senares lön ökas nämligen icke af
monopolistens extravinst, utan minskas snarare, så till vida som
arbetaren är konsument af den monopoliserade varan, och
den förre upphör däremot ofta personligen att leda
produktionen, då denna uppgift öfverlämnas åt “ringens“
förvaltningsutskott. Det fins emellertid äfven de som i viss mån
anse monopolen för ett framsteg — då de ersätta den
blinda, ruinerande konkurrensen genom en förnuftig
reglering af produktionen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
