<table o> <td>1871 <td>101,927 <td>1874 <td>351,670 <td>1877 <td>493,447 <td>1878 <td>437,158 <td>1881 <td>311,961 <td>1884 <td>549;990 <td>1887 <td>764,000 </table> Således: redan 1884 hade socialdemokraterna hunnit fullständigt upphäfva socialistlagens menliga inflytande på deras agitation, och 1887 lade de på det mest häpnadsväckande sätt sin obrutna lifskraft i dagen. Och det bör anmärkas att det just är i de med belägringstillstånd välsignade orterna, som partiet finner starkaste tilloppet.<footnote>I Berlin afgåfvos följande antal socialdemokratiska röster vid riksdagsvalen: <table o> <td>1871 <td>2,058 <td>1874 <td>11,279 <td>1877 <td>31,522 <td>1878 <td>56,147 <td>1881 <td>30,178 <td>1884 <td>68,535 <td>1887 <td>94,338 </table> I Hamburg år 1881 23,110 röster och 1884 37,510, i Altona 1881 6,971 och 1884 10,770 samt i Leipzig 1881 16,985 röster och 1884 24,909 röster. Och i alla tre dessa sistnämda orter hade röstantalet ökats med tusen- och tiotusental 1887.</footnote> Kasta vi nu en blick på statssocialismens reformatoriska arbete finna vi att detsamma bedrifves lika tveksamt som socialistförföljelserna med förkärlek. Sedan sjukkasse- och olycksfallsförsäkringslagarne trädt i kraft och ålderdoms- samt invalidförsäkringslagen äntligen fått fast form, skyndade sig tyska ministrar att förkunna det denna sistnämda vore “slutstenen“ i den statssocialistiska byggnaden. De två första lagarne kunna ju i allra bästa fall blott göra till ett helsosamt allmänt tvång, hvad det enskilda ingripandet redan till en stor del genomfört. Lagen om ålderdoms- och invalidförsäkringen, statssocialismens höjd- och slutpunkt, kan näppeligen betecknas som annat än en — för arbetarne i allo ogynsam — omreglering af fattigvården. Till kassorna skola arbetare, kapitalister och staten tillskjuta tre lika delar, och, om arbetaren i 30 år betalat sitt bidrag i minst 47 veckor hvarje år samt uppnått sitt 70:de lefnadsår, erhålles en årlig lifränta af 108 kronor, eller (om det är en arbeterska) 72 kronor. För hvarje bidragsår utöfver det 30:de, ökas denna lifränta med 1,80 kr. för män och 1,20 kr. för kvinnor. Oafsett att sådana summor — då lönarbetare i närvarande arbetsbristtider ytterst sällan kunna spara något eller värksamt understödas af sina halfvuxna barn — äro otillräckliga äfven för den