Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Contributor Gun Kessle died in 2007, less than 70 years ago. Contributor Björn Bergström is or might still be alive. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Indisk dikotomi eller Tudelningens lagbundenhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dra rupier i månaden. Skillnaden mellan honom och de brittiska
blodhundarna var att han inte förklarade att alla infödda, hinduer
som muslimer, var medfött brottsliga och mindrevärdiga.
— Dock krävde han stränga straff mot de upproriska och fler
europeiska soldater och officerare för att hålla sepoyer under kontroll, sade
Kumar.
— Man far inte vara idealist, sade Suraj, då dömer man också för
hårt. Hur skulle Mukherjea i Calcutta, i brittisk tjänst, i en tidskrift
som riktade sig till den engelskläsande västligt utbildade klass som
levde på britterna kunnat ha tagit ställning för det uppror som hotade
själva grunden för det brittiska väldet? Vi far i stället se till hans
handlande under Indigo-upproret. För den brittiska textilindustrins
behov odlades indigo på helt industriellt sätt av brittiska planters i
Bihar och Bengalen. Metoderna påminde om de som utbildats på
bomullsplantagerna i Förenta Staternas söder. Ryoterna, bönderna,
var tvungna att odla indigo och denna indigo köptes upp till lägsta
möjliga pris. Det var öppen utsugning och öppet förtryck. Under ett
halvt sekel kämpade de utsugna fattigbönderna mot detta system. På
den frågan sprack den bengaliska renässansen! Ty de moderata
elementen som Rammohun Roy och Dwarkanath Tagore försvarade
plantageägarna; de profiterade själva på systemet som Dwarkanath
Tagore oskuldsfullt framhöll. Den delen av renässansen var alltså
direkt beroende av den grova utsugningen och ville att den brittiska
våldsapparaten skulle skydda deras intressen. Men 1860—61 när de
utsugna reste sig fick de stöd av såväl sådana som Hurish Chunder
Mukherjea och stora delar av den nya indiska medelklassen. Det låg
ju i deras klassintresse att bryta plantageägarväldet och utveckla
jordbruket. Där gjorde Hurish Chunder Mukherjea en stor insats.
Kalla den humanitär om ni vill. Ty där var det möjligt för honom. För
det bör han hyllas. Men vi bör inte vara idealister och tro att han då
... eller hans motsvarigheter nu ... hade och har möjlighet att gå mot
sina klassintressen.
— Det är där vi skiljer oss i bedömningen, sade Kumar. Jag vill inte
på det sättet utgå från att en bred enhet är omöjlig. Jag menar heller
inte att 1857 med nödvändighet gick mot nederlag. Skälet till att vi nu
måste noga diskutera såväl renässansen som 1857 är ju att vi ännu
inte löst de problem vi ställdes inför för hundrafemtio år sedan.
— Folket är den drivande kraften, sade Santosh, det är jag överens
om. Här i Indien är det stambefolkningen, de kastlösa, lågkasterna, de
jordlösa, fattigbönderna — alltså de indiska massorna Stpm driver och
skall driva historien. Vad städernas medelklass tycker om det vet vi.
Vi kan ju läsa vad de skriver om Pol Pot! De är rädda för massornas
81
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
