Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Contributor Gun Kessle died in 2007, less than 70 years ago. Contributor Björn Bergström is or might still be alive. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI. Resa i gamla statens land I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fyra varnas, färger, definierade sig: kshatriya, härskarna, krigarna;
brahmana, sjamanerna, prästerna; vaisya, herde, jordbrukare och
sedan kasten under kasterna — sudra, som inte ingick i stammen som
de tre första utan blott tillhörde den så som boskapen tillhörde den.
Ur stamsamhället växte klasserna och ju längre österut det nya
samhället trängde fram ju skarpare blev klassdifferentieringen ty nu
räckte det inte att svedjebruka. Här var jorden bördig och tung och
behövde järn till plogbillar och järnet kunde blott fas österifrån i
utbyte mot andra varor och i denna skärningspunkt växte det vediska
samhället fram med alla sina filosofer och sångare och stora tankar
och begynnande grymma utsugning. Mot åttahundratalet före vår
tideräkning fanns där inte mycket ursprungligt barbari kvar.
Här österut vid Ganges dit det vediska Indien aldrig nådde fram
pågick då en snabb arisering. Religion, språk och kaststruktur
övertogs och omvandlades och utvecklades efter egna behov. Här
skapades det hinduiska Indien. Krishna — den svarte — som i Rigveda
ännu varit en demon och Indras fiende och symbolen för ariernas
motståndare kunde tränga fram till att bli den högste guden och störta
Indra. Efter tusen år hade jordbrukarna, sudras, med sin Krishna och
sina bevattningar segrat över arierna. Men de hade segrat genom att
själva göra sig till brahmaner och arier. De hade svalt sina erövrare
och smält dem. De hade systematiserat kastväsendet och ritualerna
och reglerna och de hade i processen vänt påbud till förbud och bytt
både utseende och innehåll. Om de stridsglada, dryckeslystna och
blodtörstiga sjamaner som vandrat ner mot Indien fatt höra vad som
tusen år senare nere vid Ganges skulle kallas ariskt är det inte mycket
de känt igen. Och de brahminer och kshatriyas som begav sig mot
nordväst för att träffa lärda män och skaffa sig rätt uttal och ordval på
sanskrit blev chockerade och förfärade av vad som då ännu återstod
av barbariska och snuskiga seder bland efterblivna herdestammar.
Inte nog med att brahminen gick ut på åkern och plöjde; till och med
barberaren kunde dagen därpå uppenbara sig som brahmin.
Här vid Ganges i det växande välståndet differentierade sig
klasserna och för den härskande klassen och dess kaster blev arbetet både
skadligt och omoraliskt. Arbetet blev lågt och uselt. Arbetet blev
skamligt. Arbetet var för slavar och underkast och tjänare. Det fysiska
arbetet var så föraktat att också slaven — i berättelserna — skämdes
över sin låghet att arbeta och högkastens tänkare — som helt levde på
andras arbete — våndades över det livets elände som består i att livets
uppehälle av honom krävde det fysiskt arbetsamma andandet. Det
förakt för arbete — den arbetets skam — som slavsamhället och
kastväsendet skapade till sitt skydd och som sedan bidrog till att
101
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
