Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ljudkällor och ljudfältet omkring en ljudkälla - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AKUSTIK
Kap. 4. Ljudkällor och
ljudfältet omkring en ljudkälla
Definitioner
Med en ljudkälla menas en apparat, som
utstrålar energi i form av ljudvågor till
omgivningen. Ljudkälla, ljudsändare och
ljudalstrare äro ekvivalenta begrepp. Med
en primär ljudkälla menas en ljudkälla,
där ljudet alstras. En sekundär ljudkälla
en ljudkälla, som genom påverkan av
ljudvågor kommer i tvungna svängningar
och utsänder ljud.
En ljudkälla kan vara en fast kropp, en
vätska eller en gas. Man skiljer på: a) me=
kaniska ljudkällor, b) elektriska ljudkällor,
c) termiska ljudkällor-
Vidare skiljer man på: punktformiga
ljudkällor, t. ex. en masspartikel på en
sträng, en masspartikel på en fjäder; en=
dimensionella ljudkällor, t. ex. strängar,
stavar, vätskepelare och gaspelare, två=
dimensionella ljudkällor, t. ex. membraner,
plattor och klockor, tredimensionella
ljudkällor, kubiska pipor.
Signalsändare utsänder en enda frekvens,
klangsändare utsänder ljud sammansatt av
ett flertal ljudfrekvenser.
Tongeneratorer alstrar en ren ton vars fre*
kvens och intensitet kan varieras. I regel
användes differenstonen från två högfre*
kvensgeneratorer som kunna förstämmas.
Gränsytan mellan ljudkällans svängande
kropp och det omgivande mediet kallas en
ljudstrålande yta. Vid membransvängningar
utgör den svängande kroppen själv denna
yta. Då svängningskroppen är en del av
det omgivande mediet kan man ej tala om
någon strålande yta, t. ex. öppen orgelpipa.
Den viktigaste ljudkällan är människans
talorgan. En sammanfattning av litteratur*
anvisningar återfinnes i F. Trendelenburg,
Akustik, s. 115—117.
Mekaniska ljudkällor
Det stora flertalet mekaniska svängnings*
typer behandlas inom svängningsläran,
vartill hänvisas. I det följande lämnas blott
kompletterande akustiska tillägg.
En sträng bringas i svängning: genom
knäppning, genom anslag med en ham*
mare och genom att man drager en stråke
över strängen. I det sistnämnda fallet er*
hålles odämpade svängningar. När strängen
utför svängningar utbildas såväl grund*
tonen som en serie övertoner, man erhål*
ler en klang. Övertonernas svängningstal
och intensitet beror väsentligen av det sätt
på vilket strängen bringats att svänga. Av
tab. 4: 1 framgår hur styrkan hos över*
tonerna i förhållande till grundtonen (in*
tensitet= 100) beror av knäppningsstället;
q anger avståndet från ena strängändan i
bråkdelar av stränglängden.
Vid anslag med hammare inverka ett
flertal faktorer (se svängningsläran s. 683).
I svängningsläran är teorin för den
svängande strängen utvecklad under det
idealiserade antagandet att strängen är
fullkomligt böjlig. Strängens styvhet ger
upphov till en tillskottsspänning; partial*
svängningarna erhålla större frekvenser,
oharmoniska övertoner utbildas, och de
högre övertonerna förstärkas.
Hos svängande stavar giva såväl longi*
tudinalsvängningar som böjspänningar
upphov till ljudvågor.
Tab. 4:2 ger exempel på svängnings*
tillståndet hos en stämgaffel.
Tab. 4: x.
q Partial toner
1 2 3 4 5 6 7 8
1/2 100 0 11 0 4 0 2 0
1/3 100 25 0 7 4 0 1 1
1/4 100 51 11 0 4 6 2 0
1/5 100 66 29 7 0 3 5 4
700
INGENJÖRSHANDBOKEN I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
