Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELEKTROMATERIALLÄRA
Fdrlus ler-
Empewiur
Fig· JX2. Grafisk framställning av Värme-
balansen Vid gränsen till Värmegenomslag
mätvärden, som tagits under olika be-
tingelser.
När man utsätter det isolerande mate-
rialet för ett elektriskt fält, får man lik-
strömsförluster och vid växelspänning även
dielektriska förluster. På grund härav sti-
ger temperaturen inuti materialet· Om nu
förlusterna öka vid stegrad temperatur,
stiger temperaturen än mer osv. Är värme-
ledningen tillräckligt god, nås så små-
ningom en jämviktstemperatur, där den
alstrade värmemängden bortföres genom
avledning. I den varmaste punkten har
man då följande förhållanden. Förlusterna
representeras i fig. 3X2 av kurvorna E1.E2
etc. De stiga med kvadraten på fältstyrkan
E. Förlusterna antas temperaturberoende
t. ex. som fig. visar. Den värmemängd,
som ledes bort, kan representeras av en
rät linje genom den punkt på temperatur-
axeln, som motsvarar omgivningens tem-
peratur. När fältstyrkan blivit så hög. att
motsvarande förlustkurva nätt och jämnt
tangerar denna linje, har det kritiska vär-
det nåtts. Höjes fältstyrkan ytterligare,
komma förlusterna och därmed tempera-
turen vid kontinuerlig päkänning att stiga
oavbrutet, till dess materialet förstöres och
genomslag inträder.
Genomslagshållfastheten bör således vara
relativt hög för material med låga, tem-
982
——-——————————-—————————-
peraturoberoende förluster men kommer
att sjunka med ökade förluster (t· ex. på
grund av vattenupptagning). Okad tjock-
lek försämrar värmeavledningen från de
inre delarna och medför lägre specifik
hållfasthet. Är tiden för påkänningen kort,
drar man nytta av isolationsanordningens
värmekapacitet, i det att temperaturen ej
hinner nå kritiskt värde innan spänningen
åter försvinner. Man får sålunda en tid-
kurva för genomslagshållfastheten (jfr t. ex.
fig. 3X22 s. l-029). Vid likspänning bortfalla
de dielektriska förlusterna, varför hållfast-
heten blir högre än vid växelspänning
som ökad frekvens sedan medför ökade
dielektriska förluster, jfr fig. le d. kom-
mer hållfastheten att sjunka vid frekvens-
höjning.
Emellertid finner man ibland, att ge-
nomslagshållfastheten är lägre än vad man
skulle vänta enligt värmegenomslagsteo-
rin. Detta inträffar. då hållfastheten t. ex.
på grund av små, temperaturoberoende
förluster i materialet och kort påkännings-
tid skulle vara mycket hög. l sådana fall
har en annan genomslagsmekanism trätt i
funktion. Hållfastheten visar sig nu vara
en ren materialegenskap och genomslag
inträder vid en viss bestämd elektrisk fält-
styrka, och man kallar fenomenet elekt-
riskt genomslag. I praktiken är värme-
genomslag utan tvivel vanligast, men vid
mycket kortvariga spänningsimpulser, t. ex.
på grund av åskslag. kommer man in i
området för det elektriska genomslaget.
Vid påkänningstider under ca 10’7 se-
kunder kommer trögheten även i den
elektriska genomslagsmekanismen till sy-
nes, och en fullständig tidkurva kan såle-
des få det utseende. som fig. ZXJ visar.
Vid mätning ai- genomslagshållfastheten
bör man enligt definitionen sörja för att
genomslaget sker i homogent fält. Detta
innebär, att fältkoncentrationer vid elek-
trodernas kanter på ett eller annat sätt
måste oskadliggöras. Vid mätningar på
gaser och vätskor användes med fördel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
