Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Från Volga till Weichsel (Ryssland) - 9. I Turgenjevs och Tolstojs hem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
följde starkt, svart kaffe. Tolstoj hatar, som bekant, tobak — nu
mera, och därför tände jag blott i andanom den cigarrett, som låg
mitt hjärta så nära.
Hvilken skillnad mot för 30—40 år sedan! måste jag tänka för
mig själf. Då den djärfve artilleriofficeren, hvilken för sitt
dödsförakt på Sevastopols skansar ådrog sig uppmärksamhet af själfve
kejsaren, som befallde, att han skulle förflyttas till ett mer aflägset
batteri, på det att författaren af »Sevastopol i december» ej onödigtvis
skulle riskera sitt lif; nu denne fridsälskande man, som icke tål se
en droppe blod gjutas, gällde det ock mänsklighetens heligaste sak!
Då den lefnadslustige adelsmannen, »le jeune homme comme il faut»,
den där tog lifvet lätt bland tsigenerskor (hans broder Sergej vardt
gift med en sådan); nu »Kreuzer-sonatens» puritanske
sedlighetspredikant! Då den elegante grefven, som med dyrbar öfverrock
och bäfverkrage, fladdrande lockar under en glänsande cylinderhatt,
spetsiga mustascher och spanskt rör promenerade på »Kuznetski
most» i Moskva; nu den ryske musjiken med kortklippt hår och
långt skägg! Då den lättsinnige slösaren, som för dåliga affärers
skull tvangs att lämna Moskva och som ännu på 60-talet måste åt
Katkov för 1,000 rubel sälja sin novell »Kosackerna» för att klarera
en gammal spelskuld! Nu denne enkle arbetare, som trots sin
ofantliga gifmildhet, men tack vare sin makas praktiska ordningssinne
förtjänat en förmögenhet på sina skrifter, äger jord i flere
guvernement och eget hus i Moskva!
Sedan kaffet druckits, steg han upp och började gå af och an.
»Sitt kvar,» sade han vänligt, då jag gjorde en rörelse; »jag är van
att gå så här.» Och så började han tala.
Hvad Tolstoj ser ung ut!
Först nu lade jag märke till, att det ej fanns ett grått hårstrå
i det täta, svarta håret. Den spänstiga gången och de breda axlarna
tydde på ovanlig vigör. De gråblåa ögonen med den underliga
glansen voro än den grubblande sanningsökarens, än den dådlystne
reformatorns, än det naivt frågande barnets. Men den höga pannan
med den groft skurna näsan var den ryske författarens profil.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
