Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Julkvällen och Nadeschda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JULKVÄLLEN OCH NADESCHDA.
23
tredje af hans hexametriska epos, Julkvällen, ehuru dikten
utgafs först till julen 1841, sedan Runeberg efter sin vana
omsorgsfullt genomgått den och affilat alla kantigheter
i språk och värsbyggnad. Säkerligen är Julkvällen nu
mera läst och mera älskad än sina båda äldre syskon
Älgskyttarna och Hanna, och skälen därtill äro ej svåra
att inse. Mindre afhängig af det antikt episka maneret än
den förra dikten och kraftigare än den senare sträcker sig
Julkvällen ock öfver en rikare känsloskala. Stämningen,
i början kulen som det ödsliga vinterlandskap, hvilket är
skildringens bakgrund, går i andra sången öfver till vemod
i den älskvärda scenen mellan de båda systrarna för att
därefter åter taga en ny färg i den sista sången. Här
är Pistol hjälten, då han berättar sina krigiska minnen.
Han glömmes bort i glädjen öfver att husbondens son är
hemkommen, men blott för att åter blifva hufvudpersonen
i den sista oförlikneliga scenen, där majoren bjuder honom,
den barnlöse och ensamme, att taga sin boning på
herrgården. På samma gång anspråksföst och själfmedvetet
afslår Pistol att äta nådebröd.
Sagt; men i högre gestalt sig reste den ädle majoren;
fullare svällde hans barm, och hans blick, förklarad och manlig,
mätte soldaten; han teg, han kände sitt hjärta förstoras.
Finland stod för hans själ, det kulna, hans torftiga, gömda,
heliga fädernesland, och den gråa kohorten från Saimens
stränder, hans lefnads fröjd, hans femtioåriga stolthet,
trädde på nytt för hans syn med hans vapenbroder, som fordom
flärdlös, trumpen och lugn, med en järnfast ära i djupet.
-
» Hvad rymmes icke i detta korta stycke! Huru
lyftes icke plötsligt blicken högt öfver idyllens trånga
stämning, och hvad ser den icke allt! Hvilket intryck
gör icke detta attribut: heliga fädernesland, där det börjar
raden med ett språng från de föregående: kulna, torftiga,
gömda detta ord har Runeberg aldrig annars användt
i samma förbindelse, och det värkar kanske därför dubbelt
mäktigt; hvad målas icke i detta enkla ’den gråa kohorten
från Saimens stränder’ af fattigdom och försakelser, och
hvad kan sägas sannare om finnens psykologi än de sista
orden? I dessa åtta värser, hvilka höra till det mäst
inspirerade Runeberg diktat, finnes redan hela Fänrik
Stål. (W. Söderhjelm.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
