Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Kung Fjalar och Kungarna på Salamis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KUNG FJALAR OCH KUNGARNA PÅ SALAMIS.
27
skrefs 1861-1862. Intet af dessa kan emellertid räknas
bland Runebergs lyckligaste värk; så förträfflig berättare
han var och så humoristisk blick på människorna han
ägde, saknade han dock i detta hänseende
gestaltningsförmåga, och om tragedien Kungarna på Salamis höjer sig
mycket öfver lustspelen, kan den dock icke mäta sig med
skaldens värk inom andra poesiens arter.
Sin vana trogen har Runeberg äfven här gått förbi
alla historiskt gifna motiv och själf tillyxat sin fabel såsom
en fortsättning af den grekiska sagan om Ajas, en af
hjältarna vid Troja, hvilken där fallit för egen hand, då
han ansåg sin ära fläckad. Han hade i ett anfall af
raseri nedhuggit en boskapshjord, hvilken han, slagen med
blindhet af Athene, tog för sin fiende Odyssevs och dennes
anhängare. Jämväl detta motiv är behandlat af Sofokles
i en tragedi. Här spinner nu Runeberg vidare på egen
hand. Ajas’ späde son Eurysakes undantränges från
Salamis’ konungatron af en inkräktare Leiokritos, som ock
vill söka bevara densamma åt sin son Leontes, Här som
i Fjalar antyder ett orakelspråk handlingens gång:
Leiokritos skall döda denne son, det käraste han äger, och
därmed är Eurysakes segrare.
-
Hvad en kombinerande reflexion kunnat göra, har
Runeberg för visso gjort. Han har låtit Leiokritos samla
» tragisk skuld» på sig såsom den estetiska teorien
fordrade med förbudet att rädda skeppsbrutna,
hvarigenom Eurysakes’ landstigning på Salamis skulle
förhindras. Men å andra sidan är det sörjt för att Leiokritos
skulle framstå såsom en i grunden ädel personlighet, värd
vår sympati. Leontes åter, bredvid fadern dramats
hufvudperson, träder i motsats till denne genom sin dyrkan af
Dike, rättens gudinna, och framkallar därigenom den
konflikt, hvari han går under och drager fadern med sig.
Denna konflikt är sålunda omsorgsfullt motiverad,
liksom öfriga moment i dramats byggnad, en upphöjd anda
besjälar det hela och får sitt uttryck i den vackra
Runebergska värsen, men allt detta hjälper föga, enär det
ej lyckats skalden att väcka vår sympati för de kämpande.
Den utmäjsling af karaktärerna scenen fordrar förmådde
han ej gifva, de förblifva abstrakta och den idé, hvarom
det hela rör sig, rätten till trouen, lämnar oss oberörda.
Då ingen af de mot hvarandra ställda kungsämnena har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
