Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Fänrik Ståls Sägner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÄNRIK STÅLS SÄGNER.
31
stämningen bättre. Aug. Schauman skrifver i sina minnen:
» Den dagen (då Fänrik Ståls första del utkom) glömmes
icke af dem som då lefde. Huru man njöt, huru man
suckade, huru man fröjdades, huru hjärtat slog högre slag
än någonsin förr. Huru mycket mera än förut kände
man sig icke nu tillhöra en nation, som var värd att lefva!»*)
Fortsättningen lät vänta på sig längre än både
publiken och äfven Runeberg själf väntat. Först 1851 tillkom
en ny sång (Fänrikens marknadsminne); utkast til flera
funnos väl, men Runeberg kunde ej »få dem på trådarna»,
såsom han uttryckte det, och som han aldrig »öfvade tvång
på sin sångmö», lät han saken bero. Så kommo andra
ting emellan och brakte ytterligare uppskof; det var
förnämligast uppdraget att vara medlem i en komitê för
utarbetandet af en ny svenskspråkig psalmbok för Finland.
Innan jag öfvergår till detta, skall jag med några
ord omtala Runebergs svenska resa.
En sådan hade länge
varit påtänkt, men kom till stånd först sommaren 1851.
Det groll hans kritiker 1832-1833 väckt hade aldrig
varit mycket spridt, redan 1839 hade han af Svenska
akademien utan att täfla fått den stora medaljen och sedan
flera gånger varit föreslagen till inval. I Stockholm, dit
Runeberg anlände den 29 juni, mottogs han med en hel
rad fästligheter af dels mera officiell, dels rent enskild
karaktär, och gjorde därvid bekantskap med litterära
personer tillhörande olika läger och kretsar. Han mottogs i
audiens af konung och kronprins och hyllades vid ett
besök på Djurgården af de där församlade. Det blef till
slut något för mycket för Runeberg; sällskaplig var han
nog, men högtidliga former och skåltal afskydde han. Fru
Runeberg skrifver också om en fäst i Uppsala: »Jag är
rädd att min kära hälft alls ej var hygglig. Sedan han
stått och på sexan afhört icke mindre än fem tal å rad
och icke var i stånd att det ringaste få komma i tal med
studenterna, trött och uttråkad af stockholmsregementet
på förhand, blef han så uttröttad och förtretad, att han
vandrade sin väg från hela kalaset.» Under hemfärden.
som gick öfver Norrland och Vasa, skref Runeberg själf:
*) Bland veteraner från kriget och deras afkomlingar i Sverge
och Finland insamlades medel till en hedersgåfva (en silfverkanna), som
1854 öfverlämnades till skalden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
