Note: This work was first published in 1971, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de stora kommersiella jordbrukarna.” (s. 12) Och skräcken for
de utländska intressen som inte skulle tillåta varken
nationalise-ring eller socialism. Frågan om nationalisering lämnas ”öppen”
samtidigt som det hävdas att privatkapitalismen är mer ”effektiv”
s. 16. De utländska investeringarna skall hoppeligen öka, de är
trots allt nyttiga (s. 69) och naturligtvis måste ”hjälp” till. Nu
har ”hjälpen” stigit så att Pakistan är skyldigt över 4 000 000 000
dollar. Alltså fyra gånger de årliga exportinkomsterna och 25 %
av landets bruttonationalprodukt. Omkostnaderna för att hålla
detta växelrytteri igång utgör nu nästan 200 000 000 dollar årligen
= är mer än 21 % av landets inkomster i utländska valutor.
Långivarna är mäktiga. Mycket mäktiga i Pakistan.
Tag lånen till Indusdalsprojektet som exempel. Inte nog med
att detta projekt är tekniskt tvivelaktigt och kan leda till en total
katastrof för landet, det styrs också på ett sådant sätt att 52 %
(alltså mer än hälften) återgår till långivaren i form av
konsultarvoden och expertomkostnader etc. Det fattiga Pakistan får
skuldsätta sig upp över öronen för att till hutlösa priser köpa
onödiga tjänster. Så handlar ockraren. Det är inte hjälp. Ordet är
ocker.
Förenta Staterna kräver av Pakistans regering att denna (som
en del av lånekostnaderna) håller Förenta Staternas experter med
hus som kostar 60 000 rupier om året i hyra, tjänare av alla de
slag; att den pakistanska regeringen inte skall lägga sig i Förenta
Staternas experters olika valutaaffärer; att de inte skall ställas
inför domstol. Och när det gäller hur lånen skall utnyttjas har
Förenta Staternas rådgivare i Islamabad sista ordet. Den pakistanska
administrationen har att le vänligt och säga: att höra är att lyda.
O, herre!
Det är, därför inte att undra på att många höga tjänstemän i
Pakistan nu börjar tala om att den förda politiken kanske varit
helt fel. Bakom de gamla generalerna som härskar i landet står
unga kaptener som talar om att man borde föra en radikal
socialistisk politik:
— Det är enda möjligheten att Pakistan skall överleva. Enda
möjligheten att folket skall överleva även om landet delas.
Gång på gång återkommer samma fråga i diskussionerna:
— Om vi nu nationaliserar, om vi genomför en social
revolution och beslagtar all utländsk egendom och vägrar att betala de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
