Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Kepler och Newton, himlakropparnas värkliga rörelser och den allmänna tyngden såsom deras orsak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NN USE yr NT SENARE matt RÅ Nad ENE or a RAT RARE
- me mm I VN
KEPLER OCH NEWTON. 49
Det är således tydligt, att jordens dragningskraft på ett
föremål vid jordytan är större än dess dragningskraft på
månen, som är 60 gånger så långt aflägsen från jordens
medelpunkt. De anförda siffrorna bekräfta sålunda, hvad
man redan förut hade anat, nämligen att dragningskraften
(attraktionen) minskas, när det attraherade föremålets afstånd
till den attraherande kroppen ökas. Dessa siffror bekräfta
äfven den lag, Newton antog för denna minskning, nämligen:
att när afståndet ökas från 1 till 2, 3, 40. s. v., så minskas
dragningskraften från 1 till +, 3, 4 o.s. v. eller såsom man
.”- o Oo 1 1 1 1
äfven kan skrifva från 1 till 55 3» 2 9. 8 Vv. Ett tal
multiplicerat med sig själft kallas för talets kvadrat. Med
användning af detta uttryckssätt, kan lagen utsägas så:
att allraktionen är omvändt som afståndets kvadrat. För att
erhålla en föreställning om, huru dragningskraften enligt
denna lag förändras med afståndet kan man betänka, att
det ljusintryck, som man erhåller af ett lysande föremål,
till exempel en fyr, från hvilken man aflägsnar sig på hafvet,
aftager med föremålets afstånd från ögat enligt precist samma
lag. Till det nämda kommer nu ytterligare, att attraktionen
är större, ju större massinnehåll den attraherande kroppen har
eller: attraktionen förhåller sig som massan. Sålunda drager t.ex.
solen 324,000 gånger starkare än jorden på samma afstånd.
Detta samband emellan dragningskraftens storlek 2
ena sidan och afståndet och massan å den andra utgör hvad
man kallar Newtons gravitations-(tyngd-)ag. Denna lag är
af största vikt för astronomien. Ty utgående från den
lagen och lagen för kroppars tröghet, kan man härleda alla
himmelskroppars rörelser. På ett enkelt sätt, hvilket vi
dock här ej skola vidröra, kan man t. ex. ur dessa båda
enkla lagar bevisa sanningen af de tre Keplerska lagarna,
i första rummet att planeternas banor äro ellipser. Men
Newtons lag lär oss därutöfver mycket mera. Så visar
det sig t. ex., att himmelskropparnas banor äfven kunna
erhålla formen af en parabel eller hyperbel (en kroklivie,
som liknar parabeln, men är mera öppen än den senare).
Alla planeter och månar röra sig 1 ellipser; de flesta ko-
meter däremot i parabler. De komma från världsrymden,
såsom det synes, händelsevis 1 solens grannskap; genom
hennes dragningskraft tvingas de att kring henne göra en
bukt och aflägsna sig därefter åter i ett omätbart fjärran.
Verdandis småskrifter. 16. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
