Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Kepler och Newton, himlakropparnas värkliga rörelser och den allmänna tyngden såsom deras orsak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RR an re ha är
|
I
I
;
3
v
å
vå
&
i
w por
. |
50 JORDEN OCH SOLSYSTEMET.
Insikten om denna kometernas rörelse har varit af
vikt för att undanröja en sista fördom inom astronomien,
Det var nämligen först för denna insikt som föreställningen
om en yttersta kristallsfer, fixstjärnssferen, fick gifva vika.
Huru skulle eljes kometerna hafva kommit fram? Annu
Kopernikns, Galilei och Kepler synas hafva hängt fast vid
antagandet af denna kristallsfer, en åsikt, som en gång
fordomtima af intet uppstod i en Anaximanders hjärna.
Icke blott jorden och solen hafva den märkvärdiga
förmågan att draga till sig andra kroppar. Hvarje kropp
i världen utöfvar ett dylikt inflytande på hvarje annan
kropp. Häraf följer det, att icke ens solen, såsom Koper-
nikus antog, kan vara i hvila. Afven solen rubbas och
röres genom planeternas, om än så obetydliga dragnings-
kraft på henne. Slutligen invärka planeterna på hvarandra.
Därför lida äfven deras elliptiska banor vissa små ändrin-
gar, af astronomerna kallade störingar eller perturbationer.
Dessa spela inom astronomien en viktig roll. Ett vackert
exempel på, huru långt man kommit, med afseende på
beräkningen och studiet af sådana störingar, är följande.
Utom de från gammalt kända planeterna upptäcktes
år 1781 af den engelske astronomen Herschel ännu en ny
planet, som kretsade utom de öfriga. Det var planeten
Uranus. Man beräknade snart den nya planetens elliptiska
bana kring solen och härledde efter detta alla de störingar,
som hans bana på himmelen kunde lida från alla de kända
planeterna. Sedan gammalt var man van att, efter en så
omsorgsfull behandling af en planets bana, blifva belönad
med den noggrannaste öfverensstämmelse mellan beräk-
ningen och planetens värkliga rörelse på himmelen. Men
i detta fall hände det sig, att rätt stora afvikelser fram-
trädde mellan räkning å ena och observation å andra sidan:
Den tanken låg då nära, att härvid någon okänd planet
dref sitt spel. Den franske astronomen Leverrier stälde sig
också den uppgiften att ur dessa afvikelser beräkna den
okända planetens bana — och han lyckades med försöket. -
Den 22 sept. 1846 upptäcktes planeten Neptunus på him-
melen helt nära till det ställe, som Leverrier på grund af
sin räkning på förhand utpekat. :
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
