Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Några nutida bevis för jordens rörelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGRA NUTIDA BEVIS FÖR JORDENS RÖRELSE. 51
7. Några nutida bevis för jordens rörelse.
Om man svänger en sten på ett snöre, så känner man
med handen huru snöret spänner sig, och är snöret icke
tillräckligt starkt kan det springa af, om rörelsen är hastig.
Denna spänning i snöret är en värkan af stenens tröghet,
hvilken i hvarje ögonblick sträfvar att åt stenen bibehålla
dess rörelse fortsatt / rät lnmei stället för den cirkelformiga
rörelse, som snöret binder honom uti. Denna värkan kallas
centrifugalkraft. Det är den, som sträfvar att kasta oss ur
vagnen, om vi köra fort uti en skarp krök af vägen; det
är den, som spränger sönder smärgelskifvorna i fabrikerna.
Tillvaron af denna centrifugalkraft vid hvarje roterande
rörelse hade ej undgått Ptolemäus. Det är ytterst löjligt
— sade han — att tro att jorden rör sig kring sin axel;
ty om jorden rörde sig så, skulle allt, som fans på jorden,
ryckas loss eller brista sönder (genom centrifugalkraften).
Han hade rätt så till vida, som en centrifugalkraft måste
uppstå. Men hans föreställning om dess storlek var öfver-
drifven. ’Snöret, med hvilket stenen svänges, brister icke,
förr än hastigheten blir mycket stor. Och jordens kring-
svängande rörelse är i själfva värket mycket långsam.
Timvisaren på våra kiockor går urtaflan omkring två gånger
på dygnet; den vrider sig således dubbelt så fort som jor-
den. Därför är centrifogalkraften icke ens vid ekvatorn,
där den är störst, tillräckligt stark för att t. ex. rycka upp
ett träd med roten; men den existerar dock och yttrar sig
på sådant sätt, att kropparnas värkliga tyngd förminskas.
En kropp, som vid polen väger 1 kilo, blir lättare och
lättare, ju närmare man för den till ekvatorn. Vid själfva
ekvatorn har han förlorat 3 gram i vikt. Detta kan man
direkt iakttaga genom att på olika ställen af jorden väga
samma föremål med en fjädervåg.
En noggrannare metod att uppvisa samma sak erbjuda
de s. k. pendelobservationerna, hvilkas idé är följande. Om
man upphänger t. ex. en järnkula vid en tråd, så har man
en apparat, som benämnes pendel. Får kulan vara i fred
så ställer sig tråden lodrätt. Om man för kulan åt sidan
från dess jämviktsläge och sedan släpper den, så börjar
pendeln svänga fram och tillbaka. Orsaken härtill är jor-
dens attraktion, som söker draga kulan ned från dess sido-
läge till dess lägsta möjliga läge. Väl kommen dit, fort-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
