Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Några nutida bevis för jordens rörelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54 JORDEN OCH SOLSYSTEMET.
under det den rusar uppåt. Denna hastighet är äfven större
än hastigheten hos alla de punkter på jordytan, åt hvilka
den genom sin rörelse från ekvatorn sträfvar. Luftmassan
måste således så att säga fara om dessa ställen i deras
roterande rörelse. Den måste sålunda, emedan rotationen
försiggår åt öster afvika från sin riktning mot norr åt öster:
den måste åstadkomma en sydvästvind. Detta för den
öfre, varma luftströmmen. Den vid jordytan blåsande kalla
luftströmmen åter, som, om jorden ej roterade, skulle vara
en nordpassad, den blir på samma grunder en nordost-
passad.
Åtskilligt kunde ännu vara att tillägga med afseende
på jordens rotation, men vi skola ej längre uppehålla oss
därvid. utan i stället anföra några bevis för jordens årliga
rörelse omkring solen.
Om jorden rör sig och stjärnorna stå stilla, så måste
jordens rörelse framkalla en skenbar rörelse hos stjärnorna,
en s. k. parallaktisk rörelse eller parallax. Finnes ingen sådan
parallax hos dem, då kan ej häller jorden röra sig: detta
var det skäl mot jordens rörelse, som på skilda tider fram-
drogs mot Aristarkos, Kopernikus och Galilei — ett skäl,
som hvar och en af dem bemötte med den förklaringen,
att stjärnorna äro för långt aflägsna, för att någon sådan
rörelse skulle kunna blifva märkbar. Otaliga voro de för-
sök, som från tid till annan gjordes för upptäckandet af
stjärnparallaxer. Först sedan den astronomiska mätnings-
konsten blifvit drifven till en utomordentlig höjd, lyckades
det första gången år 1838 den tyske astronomen Bessel att
upptäcka en årlig parallax hos en liten stjärna i Svanens
stjärnbild, om hvilken man hade anledning att antaga att
den var solsystemet jämförelsevis nära. Bessel följde denna
stjärna under 14 månader med sin kikare och fann genom
de noggrannaste mätningar, att den samma ej var fullt
orörlig, utan under årets lopp syntes beskrifva en liten
ellips — en spegelbild på himmelen af jordens bana om-
kring solen. Härmed var det starkaste beviset mot jordens:
rörelse vändt till förmån för den samma. Sedan Bessels
tid hafva ett stort antal stjärnparallaxer blifvit upptäckta.
Den största rörelsen tillkommer den mest lysande stjärnan
på södra halfklotet, i stjärnbilden Centauren. Denna stjärna
är sålunda den oss närmaste af alla fixstjärnor. Och dock
är dess afstånd så stort att ljuset, som tillryggalägger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
