Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Några nutida bevis för jordens rörelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
[re et
(STA ER rr (eo Sk ora PE rr SS ar Te
(=)
NÅGRA NUTIDA BEVIS FÖR JORDENS RÖRELSE. 535
300,000 kilometer på sekunden, behöfver 31 år för att
hinna från denna stjärna till oss. Den lilla fläck af himme-
len som stjärnan i sin parallaktiska rörelse årligen kring-
vandrar är i motsvarande grad liten: månens skifva är i
genomskärning 2,000 gånger så stor.
Genom dylika små parallaktiska rörelser hos fixstjär-
norna har man äfven lyckats visa, att hela solsystemet rör
sig uti rymden. Man har bestämt riktningen af denna
rörelse. Vårt solsystem närmar sig i själfva värket oafbrutet
till stjärnorna i stjärnbilden Herkules. Vi kunna tydlig-
göra den engelske astronomen MHerschels upptäckt häraf
genom ett exempel. Låt oss föreställa oss, att vi från
hafvet närma oss en straovd, på hvilken vi redan från långt
håll kunna skönja en grupp af träd. Denna grupp synes
måhända i början rätt tät. Men ju närmare vi komma
stranden desto mera se vi träden glesna. Och denna om-
ständighet skulle vara tillräcklig att öfvertyga oss, att vi
värkligen komma stranden närmare och närmare, äfven om
vi ej på annat sätt kunde afgöra, att vår båt rörde sig
framåt. — Genom en dylik betraktelse upptäckte Herschel
solsystemets rörelse. Granskar man fixstjärnornas lägen,
sådana de från tid till tid blifvit uppmätta, så finner man
att de ingalunda äro fixa utan hafva rörelser, om än små
och långsamma. Det behöfves blott att undersöka dessa
rörelser för att man skall finna, att det finnes en trakt af
himmelen, där stjärnorna synas aflägsna sig från hvarandra,
och där hvarje stjärngrupp synes glesna. Det är trakten
vid stjärnbilden Herkules. På motsatta delen af himmelen
finner man, hur de där befintliga stjärnorna från tid till
annan tränga sig tillhopa.
Innan stjärnparallaxerna ännu blifvit funna, hade en
annan årlig rörelse hos stjärnorna blifvit upptäckt, som
äfven den utgör ett bevis för jordens rörelse omkring solen.
Denna rörelse, som upptäcktes af den engelske astronomen
Bradley 1728, försiggår såsom den parallaktiska rörelsen i
små ellipser, hvilka dock äro ojämförligt mycket större än
de parallaktiska. Att denna rörelse ej är af parallaktisk
natur framgår däraf, att den för det första iakttages hos
alla stjärnor oberoende af deras större eller mindre glans
och därmed sammanhängande afstånd från oss, för det andra,
emedan rörelsen synes försiggå i samma led som jordens
rörelse och ej i motsatt led, såsom fallet skulle blifva med
en parallaktisk rörelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
