— 7 — Sitter vid vaggan hon dä och hjelper sin dotter att gråta. Så är trefnaden borta i allt. Den gamle Majoren Ledsnar vid qvinnotårar till slut och brummar i länstoln, Dagen igenom, och tål ej höra den eviga jämmern. En blott finnes der än, i sitt barnsliga sinne beständigt Färdig att glädjas och le, den vänliga fröken Augusta. Leende säges hon gå, som en engel, emellan de andra, Skämta ibland och trösta ibland och förlika och lugna, När af sorger ett moln sig skockat och hotar att storma. Vore ej hon, blef säkei't i qväll välplägnin-gen mindre Äfven i stugan, ty lätt förgäta de öfriga sådant; Hon, fast barnslig hon är och den yngsta af alla i gården, Glömmer dock ingen och lefver af andras glädje allenast."