Ensam finner ni der soldaten. Allena vid muren Sitter lian, jemkar en brand på sin härd och tänker och tiger. Ingen äger han mer, som delar hans torftiga håfvor; Ingen städar hans bädd, och ingen bereder hans måltid; Ödsligt är allt, ett ord af menniskotunga förspörjs ej. Lyssnar han, hör han furornas sus i den vintriga stormen; Längtar han stundom att se en lefvande varelse, söker Ensam, liksom ban sjelf, den sträfvande vargen hans boning. Nalkas han fönstret och ser, hur verlden synes der ute, Ser han, alt himmelen går omsider till möte med jorden, Ser det och vet, att i hela den ändlöst skådade rymden Ingen finnes, som bär i sitt hjerta en tanke på honom, Ingen, som minnes med fröjd, att den åldrige krigaren lefver.