— 21 — Trefnad mötte och fröjd, hur med kärlekens lugn på sin panna Sjelf förklarad han sågs, som af aftonsolen en ljusning. Nu hur förändradt syntes ej allt! Undviken och fruktad, Lemnad åt åldrens tyngd, åt ledsnaden, harmen och oron, Dvaldes han oförstådd i sitt hem den vänlige gubben: Smeka lion velat hans livhnade lock, bort- kyssa hans pannas Skuggande moln, om störa hon vågat den åldriges vrede. Nu blott stilla hon smög till klaveret och väckte med lätta, Dröjande fingrar en ton ocli en annan att sakla förklinga. Småningom dock liöjde sig klangen, i rikare växling Fyllde sig takterna re'n, och en sång, af den åldrige älskad, Ljöd till strängarna klart från den sexton-årigas läppar.