— 30 Sakta höjde den sörjande frun sitt lockiga hufvud, Fäste på tärnan sin blick och qväfde sin smärta ocli sade: 'Gå att glädjas en stund med andra, som glädjas i afton; Stugan är ljus, der leks, der väntas ej blodiga budskap. Lyckliga, innan du vet, kanhända, du drömmer om stormmoln Äfven för dig och flyktar till ensamheten och mörkret." Så hon sade; och glad bortskyndade tärnan till qvällens Nöjen, och ensam blef med sitt barn den bedröfvade modren. Tyst satt länge den ädla och lät sin irrande tanke Hopplös svärma omkring, än lockad af flyktade fröjder, Än af en framtids anade qval, blott stundom till stilla