Klagan förledd, då lion sjöng att sofva den vaknande späda. "Slumra," sjöng hon, "o harn, som den gryende bioinman i knoppen, Slumra och känn i din sömn, känn gladt att din moder dig vaggar! Snart, ack, hvilar hon sjelf, som du, oliun-nen af sorgen, Men af en fremmande vaggas du då och drömmer så ljuft ej. Sof, du din moders tröst, då hon lutar sig öfver ditt anlets Leende frid, då klarnar dess öga, och tåren förskingras; Folie den än på din kind, du stördes ej, loge i kanhända Sött som ibland, då din kind af mitt smekande finger beröres. Hvila, clu rodnande sky, i gryningens timma, då hvila Unnas ännu; snart, snart irrfärderna börja med dagen. O, då du jagas engång af ödets vindar i rymden,