- 42 - Nu vid Savas silfverflöde Gömmer hon sitt lysta öde I en ensam srraf. O Ei» blott kände hennes smärta. Dyre, derför brast dess hjerta, Att en yngling Fördes hit som slaf. När du jublets toner hörde, Väckta tankars sorg mig störde, Under festens dag. Späda äro hjertats vårar, Derför ser du Seidis tårar, Dyre Herre, Derför gråter jag. O, der nordens bloss sig tända, Vissnar nu, som hon, kanhända, En förlåten brud, Blickar hit mot oss och gråter, Fordrar stum en älskling åter, Som förmäktar llär på segrarns bud."