— 57 — Ty for honom ej var, som för andra, hans näsa till hinder, Utan den höjde sig opp mot pannan ocli mötte ej glaset. Ögonen svarta som kol, med en tindrande gnista i sotet, Brunno i hufvudet djupt, och den vidtuppspär- rade munnen Gapade röd som en ugn; förskräckeligt var att i striden Möta en slik, då med skri från sin flämtande fale han anföll. Men en afton det var, vårtiden, vid hörjan af kriget, Allt var stilla ocli tyst, och vi rastade, se'n vi om dagen Slagit och drifvit en tropp närgångna kossacker tillhaka. Ensam smög jag mig då till det ödsliga fältet att plundra, Lysten att finna kanske en silfverkopek hos de slagna, Eller ett silfvergehäng, eller annat som duger att taga.