— 57 — Vard cn flaska och mer, om man sålde den vänner emellan. Denna förmådde jag ej qvarlemna till byte för andra, Utan jag skyndade till och fattade mannen i nacken. Död han synts mig och stel; dock nu, då jag rörde hans hufvud, Väcktes ur dvalan han upp af smärtor och öppnade ögat, Stirrade häpen, och qved och talte och ropte i växling. Ej förstod jag hans ord, men hans jemmer och plåga förstod jag, ; Rörd i mitt sinne att se, hur han, öfvergifven af alla, Låg i sin dödsstund der, då likväl han som menniska föddes. Derför kunde jag ej och ville ej röra hans tröja, Tog fastmera hans pels, som jag fann fast-bunden vid. sadeln, Löste den, klädde uppå ocli skylde hans skälfvande lemmar. 3