58 — Men då jag jemkat allt, ombundit lians sårade hufvud, Flyttat från drifvan hans kropp och ett skäligt läge den skaffat, Satt ban och såg mig i ögat likväl och klagade högljudt, Liksom om något han saknat ännu. Ej hade jag stunder Länge att bida ocli vaka min natt orolig i skogen, Utan jag tog till slut ur min ficka en flaska med brännvin, Drack och manade se'n den fallne Kalmucken att dricka: Här tag värma kamrat! drick ut, var menska och skrik ej; Svårare kunde du dö, än med brännvinsflaskan för munnen! Så jag sade, och lian utsträckte den darrande handen, Fattade flaskan och drack och blängde med ögat af glädje. Men då han druckit allt, att en droppe ej mera var öfrig, Teg han och stödde sig lugn mot tufvan och slumrade genast.