67 Der, en minut, vid dörrn i dol s|ora rummet hon dröjde, Nu dock skyndade fram kaptenen och böjde sin friska Ann kring systron ocli tryckte en kyss på dess glödande läppar. Mon då man helsat och gladt framkastat ett ord och ett annat, Gick till sin maka pä nytt kaptenen ocli fäste en strålfull, Frågande blick i den älskades blick ocli hviskade sakta: "Kom, här finns ju ännu en öfrig att träffa. Han sofver, Sade du nyss; evinnerlig! får hans sömn dock ej racka." Sagdt, och ur sälen snart försvunno de båda, och häpen Följde Majorskan, färdig med hjelp, om de väckte sitt arma Barn, ocli det skrämdes ihjäl af den stormande fadrens mustascher.