Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Storfurstinnan - Första boken: Från Stettin till Moskwa - 3. Katarinas andra uppfostran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
liberalism. En dag skulle Katarina förvåna världen genom
den revolutionära djärfheten i de maximer hon uttalat midt
i ansiktet på sitt land och Europa, i ett officielt dokument.
Hon hade skrifvit af dem ur Montesquieu och Beccaria,
likväl utan att förstå dem. Då deras rätta mening afslöjas
för henne genom teoriernas omsättning i praktik, ryggar
hon naturligtvis tillbaka. Men hon fortfar dock att regera
i förnuftig och till och med till en viss grad frisinnad anda.
Montesquieu har i alla fall utöfvat inflytande på henne.
Hvad hon genast förstår med sin reflekterande natur
och sitt medfödda, ofelbara sunda förnuft, det är, att det
är en skriande och, som det tycks, oöfvervinnelig
motsägelse mellan hatet till despotismen och despotens
ställning. Denna upptäckt generar henne säkert, hon som redan
bär själfhärskaredriften inom sig. Den skall en dag göra
henne till ovän med filosofien, eller åtminstone med vissa
filosofer. Nu är emellertid någon till hands och visar henne,
att det, som skrämmer henne, endast är ett tomt sken, och
denne någon är återigen en filosof: Voltaire. Införandet af
godtycket i ledningen af människornas öden är utan tvifvel
ett missgrepp och kan bli ett brott; förnuftet bör
naturligtvis styra världen, men någon måste i alla fall åtaga sig att
representera det här nere. Sedan detta ponerats, går
slutledningen af sig själf: den despotiska styrelsen kan vara den
bästa af alla styrelser, som kunna vara tillåtna här nere;
den är till och med den bästa styrelsen på villkor att den
är förnuftig. Hvad erfordras därtill? Att den är upplyst.
Däri ligger hela den politiska lära, som utvecklats af
författaren till Dictionnaire philosophique, och äfven hela
förklaringen på hans — man säge hvad man vill — uppriktiga
beundran för Nordens Semiramis. Katarina är ett
förkroppsligande af denna tanke: hon har upplyst sig vid filosofiens
ljus, särskildt Voltaires, hon styr förnuftigt, hon är själfva
förnuftet satt till att regera öfver fyrtio millioner själar; hon
är en gudomlighet, prototypen för den, som en barockt
utsväfvande fantasi längre fram satte upp på de af
revolutionens orgier vanhelgade altarena.
Sålunda blir Voltaire också Katarinas älsklingsförfattare.
Hon har nu funnit sin man, mästaren par excellence, den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
