Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Storfurstinnan - Andra boken: Eröfringen af makten - 1. Det unga hofvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vän och dryckesbroder till Robert Walpole, hade den
nykomne gått i en god skola. Han försummade hvarken baler
eller maskerader, men märkte snart, att det ej hjälpte stort.
Hans uppmärksamhet mot Elisabeth tycktes vara
härskarinnan till stort behag, men ledde ej till någonting i
politiskt afseende. Om ban ville inleda något slags
förhandlingar, tog tsarinnan till flykten. Förgäfves sökte han
kejsarinnan, han såg endast för sig en älskvärd
menuett-danserska, stundom en bacchant. Efter några månader kom
han till den slutsatsen, att Elisabeth ej var en kvinna, med
hvilken man kunde tala allvar, och han funderade på att
återvända till England. Tillbakastött af nuet, tänkte han
på framtiden. Och framtiden var det unga hofvet.
Men där stötte han sig på den blifvande kejsarens
väsen. Han förstod genast vid första blicken, att han äfven
här skulle förspilla sin tid. Han hade den klarsynthet, som
är utmärkande för män af hans ras. Då stannade ändtligen
hans ögon på Katarina. Kanske följde han därvidlag blott
en annans exempel. Äfven den store Bestuschef hade ju
börjat handla tvärtemot sina gamla fördomar. Williams
upptäckte egendomliga närmanden, för hvilka storfurstinnan
var föremål, underjordiska ledningar, som hade henne till
slutpunkt. Han beslutade sig raskt. Instruerad af hofvets
rykten om de galanta äfventyren, hvari den vackre Soltikof
hade spelat en roll efter den vackre Tschernischof, och själf
gärna tilltagsen, då det så passade sig, försökte han
måhända ett ögonblick att slå in på denna romantiska väg. I
alla händelser lämnade han den snart. Katarina tog mycket
väl emot honom, talade med honom om allting, till och med
om de allvarsamma saker, som Elisabeth ej ville höra talas
om, men hennes blick var riktad åt annat håll. En af dessa
blickar, som Williams uppfångade i flykten, lärde honom,
huru han skulle bete sig. Han var en praktisk karl: han
lämnade ordet åt en ung man i hans svit. Det var
Poniatowski.
Man känner till denne romanhjältes obskyra härkomst
och huru han af en olycksbringande slump — som skulle
bidraga till att fullborda Polens tragiska öde — vid denna
tid infördes i sitt lands historia. Williams, som före sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
