Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Kejsarinnan - Tredje boken: Filosofernas väninna - 1. Katarinas litterära, artistiska och vetenskapliga sympatier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tyska litteratur lämnar hela den öfriga världen ett långt
stycke bakom sig och går med jättesteg.» De tyska fraserna,
som hon flätar in i sin brefväxling med Grimm, bli talrikare.
I juli 1782 uppmanar hon honom att läsa en satirisk roman
— återigen en satir! — af Wieland (Geschichte der Abderiten).
Det är allt hvad hon någonsin tycks ha lagt märke till af
den utmärkte skaldens verk. Och det har suttit långt inne,
ty Wielands bok kom ut 1773. »Stackars människor,» säger
hon på tyska (man förstår, om hvilka hon talar), »de ha inte
en enda bok att visa upp, som kan jämföras med denna,
sedan min mästare är död.»
Sådana äro hennes litterära insikter, och så mycket är
hennes omdöme i detta afseende värdt. Hon läser
emellertid mycket, för öfrigt utan att någonsin tänka på att ordna
sin läsning systematiskt. Det är i allmänhet slumpen, som
leder hennes val. Hon läser Corneille och Shakespeare,
Molière och Gibbon, Cervantes och Diderot, abbé Galiane och
Necker, Montesquieu och Pallas, La Harpe efter Pindarus
och Lokmans indiska fabler efter Plutarkus. Är hennes
omdöme alldeles värdelöst? Nej. Hon ådagalägger där en god
egenskap, som, det ha vi redan antydt, enligt vår åsikt är
den bästa sidan af hennes intellektuella begåfning: hennes
sunda förnuft. Och detta sunda förnuft gör stundom
underverk. Efter Voltaires död yrkar hon envist på, att hennes
»mästares» arbeten skola ges ut i kronologisk ordning, »allt
eftersom de sprungit fram ur hans hjärna». Hon har en
häftig dispyt därom med Grimm. Hon påpekar till och med
nödvändigheten af att stycka hans skrifter, om skriftställaren
har styckat sitt arbete, »för att det skall utgå från
tryckpressen som det har utgått ur hans penna. Annars skall
ingen förstå något däraf.» Förfäktar hon ej därvid, nästan
ett århundrade i förväg, de idéer, som börja göra sig gällande
i fråga om litterär kritik?
Men hennes yrke är ej att idka kritik, det är att regera
Ryssland, och Rysslands behof vid denna tid är icke att gå
före det öfriga Europa på det intellektuella och konstnärliga
framåtskridandets väg; det är att fylla ett ofantligt afstånd
och följa dem, som ha gått förut, att söka hinna upp dem,
icke genom att slafviskt härma dem, utan genom att låta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
