Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Kejsarinnan - Fjärde boken: Katarina i hvardagslag - 1. Hemlif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
byggnadsvurmen om hennes ynnest. I det afseendet följer
hon för öfrigt endast tidens mod.
»Jag älskar nu ända till galenskap,» skrifver hon 1772,
»trädgårdar à l’anglaise, krokiga linier, svaga sluttningar,
dammar fasonerade som sjöar, ögrupper på fastlandet, och
jag hyser ett djupt förakt för raka linier. Jag hatar
fontäner, som göra våld på vattnet för att tvinga det att ta
sitt lopp emot naturen; med ett ord, i min plantomani är
anglomanien förhärskande». Fem år därefter skrifver hon:
»Jag gör ofta mina trädgårdsmästare ursinniga, och mer än
en tysk trädgårdsmästare har sagt till mig: ’Aber mein Gott,
was wird das werden!’ Jag har funnit, att de flesta endast
äro slentriandyrkande pedanter: de afvikelser från
slentrianen, som jag föreslår dem, göra dem utom sig, och då
jag ser, att rutinen helt och hållet behärskar dem, använder
jag första bästa läraktiga trädgårdsdräng jag har till hands.
Ingen skrattar så mycket åt min plantomani som grefve
Orlof. Han observerar mig, han härmar mig, men då han
går, ber han mig ta hand om hans trädgård i sommar, och
i år är det jag, som där skall göra galenskaper på mitt
manér. Hans ägor ligga tätt intill mina; jag är helt stolt
öfver, att han har erkänt min förmåga som
trädgårdsmästare.»
Tsarskojes trädgårdar äro öppna för allmänheten. En
dag, då Katarina sitter på en bänk med Pjerekusihina, ser
hon en man gå förbi, en herre från Petersburg, som, då
han får se de bägge gummorna och ej känner igen
kejsarinnan, kastar en föraktfull blick på dem och fortsätter sin
väg visslande. Pjerekusihina blir förargad, med Katarina
tillrättavisar henne: »Än sedan, Marja Sawischna? För
tjugu år sedan skulle detta inte ha händt oss; vi ha åldrats,
det är alltså vårt fel.»
Sedan promenaden är slutad klockan nio, sätter
kejsarinnan sig till sitt arbete, och ända till klockan sex på
kvällen förflyter dagen ungefär på samma sätt som i staden,
utom att det kommer färre ämbetsmän och folk med
tråkiga pappersluntor och att omgifningen är fåtaligare. Vid
bordet visa sig stundom ett par gäster från hufvudstaden.
Klockan sex ny promenad, denna gång i talrikare sällskap,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
