Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Siedel suckade.
"Ja," sade han, "Gud beskär mig den nåden
ännu. Men den äldste och käraste ligger, där han
ligger. Och här sitter jag ensam."
Det stora ansiktet svällde upp, så att ögonen
blevo till smala springor, ur vilka tårarna ymnigt
sipprade. Han lyfte högra armen med en befallning
eller bön, att de icke måtte betrakta honom.
Och han sade:
"Nej, man stänger icke gravdörrn om den, man
håller kär. Inte vid mina år. På glänt blir den
stående och snar att öppna. Det är väl enda
trösten."
Mitt i natten väcktes Ekmarck av
Klockebergaherrn, som satte sig på sängkanten, bjöd vin och
höll honom vaken med otaliga berättelser om ditt
och datt.
"Natten blir mig lång," sade han. "Om dagen
kan jag sova men inte om natten. Västerråddarn
har gått till sitt, och nu har jag ingen att tala med.
Låt oss dricka."
"Att brukspatron gitter tala med tattare?"
undrade Ekmarck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
