| 5 |
Julnatten gingo de nylagda isarna upp för ett stritt regn, tövädret varade tio dagar. I Bergslagen troddes, att det icke skulle bli någon Knutsmässoresa det året, då vägarna voro hart när bottenlösa och sjöarna oframkomliga. Detta väckte bekymmer. Barnen runt om i stugorna skulle icke kunna tillhandla sig årets nödiga förråd av gipskattor, lergökar och piskesnurror. De unga flickorna nöddes försaka vissa betydelsefulla prydnader. Mor blev sittande vintern över med stugan full av lin och ull, vispar, kvastar, skedar, näversaker och träskor. Tattarna i Västerråda, som samvetsgrant tjuvskjutit allt dugande pälsverk inom tio bergssocknar, skulle bränna inne med sina lager. Bergscollegii cirkulär angående nya bestämmelser för utskeppning av
| 6 |
Och vidare:
Det var känt, att Tanninge och Vrånga hyttelag ärnade sänka tillverkningen från 3,500 till 2,500 skeppund. Härav borde följa minskad brytning i Tanningegruvorna, minskad avverkning i skogarna, färre körslor. För Västerrådaföljet och hela dess anhang av hästbytare och annat löst folk var detta betänkligt. Likaså för gamle Jörgen Siedel på Klockeberga, som var i starkt behov av kontanter. Men häradsdomaren Jan Erse i Ryglinge ville spara malmen då priserna voro i sjunkande. Och kommerserådet Bourmaister ville hjärtans gärna sätta krokben för gamle Siedel, som han trots svågerskap och vänskap icke kunde fördraga. Striden dem emellan måste utkämpas på Knutsmässo marknad, där bergsmännen från Tanninge, Vrånga, Damsjöfors, Klockeberga och Björkenäs hyttelag av ålder brukade samlas.
Då vädrets makter sådant tillstadde.
Fram emot trettondagshelgen red magister Andreas Ekmarck genom Bergslagen. Han var sänd
| 7 |
"Nu, gossar," ropade han, "rider jag ut med julen och kommer igen med S. Knut. Sanningen att säga hade jag ingen glädje den här helgen, jag blev aldrig mätt. Men på Larsvik finns grytor! Och klädkistor! Får jag glänta på kistan kommer jag åter som en sprätt."
"Då blir mamsell Lisa-Brita glad," ropade scholares, som kände magisterns hjärtehemlighet.
Och konrektor höjde välsignande sina magra, bläckbesudlade händer.
| 8 |
"Rid, min Andreas, rid! Vem skulle hinna lyckan om icke en ung, flink ryttare? Rid och vänd åter i anständig dräkt och i anständigt sällskap av grevar och baroner, bergsmän och bönder, byttor och laggkärl, smörklimpar och runda, behagliga töser. Vale frater!"
Magistern red. Han for fram efter sitt lynnes beskaffenhet, skyende varken väta eller väglag. På Larsvik togs han väl emot, omfamnades av unge greve Henrik, som varit hans discipel, och tilläts kyssa fröken Ullan på hand. Hovmarskalkens syster, fröken Rosalie, gav honom ett par pantalonger av nankin, som brukats endast en kortare tid av hovmarskalkens far, salig landshövdingen i Falun.
"Nu sitter han torrt, käre Ekmarck," sade fröken Rosalie och klappade honom på axeln. "Men säg mig om det är sant, att han tänker fria till rådman Norstedts dotter? Hur skall det gå? Ekmarck som är en sådan fattiglapp och slarver."
Magistern log och svarade:
"I våra dagar kommer det mest an på den naturliga meriten. Dessutom har hovmarskalken lovat mig Ekersta pastorat --"
"Ack," suckade fröken Rosalie, "det har han lovat så många. Men säg mig nu, magistern, vad
| 9 |
"Hovmarskalken!" skrek magistern och spärrade upp ögonen, fylld av ungdomens billiga häpnad över ålderdomens dårskap.
"Jo, han tänker gifta om sig. Stackars Henrik sänder han till Uppsala och mig ville han väl sända till Häcklefjäll för att skaffa plats här i huset för sin inklination. Och Ullan gifter han bort med den odågan Arvid Siedel. Nåja, han är ju den ende, som friat till vår Ulla. Men det är tydligt, att Hans skall gifta om sig."
"Med vem?" frågade magistern.
"Det är inte bestämt, käre Ekmarck. En dam av stånd tror jag inte, att han tänker på. Hennes pretentioner skulle inkommodera honom alltför mycket och mig med. En borgardotter? -- ånej, det är uteslutet. Enklast vore, om han toge sig en liten älskarinna, men det förbjuder religionen och käre brors allvarliga karaktär. Ack ja, magistern, det är svårt när ett passionerat sinne och en allvarlig karaktär förenas. Men dröj nu ett ögonblick, så skall jag anmäla hans ankomst"
| 10 |
Magistern blev efter en dryg kvart införd i biblioteket, där Hans Brenner vandrade sin invanda vandring runt stora bordet. Kökmössans tofs daskade än till höger än till vänster om huvudet. I förbifarten räckte han magistern sin knubbiga hand.
"Goddag, unge vän. Sitt ned om så behagas. Jag går. Vad nytt, unge vän? Kommer med bud från staden? Från rektor? Nåväl, jag beklagar, men till Knutsmässan kommer jag inte."
"Käre Hans," inföll fröken Rosalie, som tagit plats i fönstersmygen, "du glömmer, att du har lovat Jörgen Siedel --"
"Kära Rosalie," avbröt Hans Brenner i det han med god fart rundade bordshörnet, "jag glömmer ingenting. Jag har lovat Jörgen att hjälpa honom på stämman. Ja visst. Men jag tänker inte hålla mitt löfte. Skulle jag hålla alla löften, som hänsynslösa personer avtvinga mig, så skulle jag vara den olyckligaste bland människor. Vilket jag också är --"
"Och du har lovat Ullan och Henrik," fortsatte fröken Rosalie.
"Ta, ta, ta," mumlade greven. "Ja visst, man käxar på mig. Dag och natt. Jag lovar. Det är naturligt. Men minsann om jag tänker hålla --"
| 11 |
"Och du har lovat magistern --"
"Vasa? Vad har jag lovat magistern?"
Ekmarck bugade.
"Ekersta pastorat, herr greve och hovmarskalk."
"Bah, Ekersta. Det har jag lovat åt så många. Vad är det eljest för nytt, min käre magister? Vad tänker man roa sig med? Vad har man för stupida projekter i görningen?"
Magistern framförde med lätt skälvande stämma rektors inbjudan. Nu skulle det visa sig, om han räknat rätt. Lyckades han väcka herr grevens intresse, vore spelet till hälften vunnet.
"Zayr," upprepade Hans Brenner och stannade framför magistern. Verkligen? Högst egendomligt. Magistern vet inte att jag själv agerat som sultan Orosman. Det var hos greve Pehr i fastlagen anno sexton, i hans kunglig höghets presence. Minsann -- jag blev applåderad. Ett förträffligt stycke, käre Ekmarck, och ett högst eget sammanträffande."
Inte så eget heller, tänkte magistern, som ordnat programmet med all hänsyn till hovmarskalkens väl kända smak.
| 12 |
"Och vilken hundsvott," frågade Brenner och rynkade näsan, "vilken hundsvott skall nu utföra sultanens parti?"
Magistern bugade djupt och pekade med en blygsam men värdig gest på sin trasiga nattkappa. Brenner slog upp lornjetten.
"Nå, varför inte? Magistern har à peu près min figur. På en gång agile och très fort. Hm. Och Zayr?"
"Mamsell Lisa-Brita Norstedt."
"Aha, mamsell Norstedt, hon är alltför täck," mumlade greven och blev plötsligt kalkonröd ända upp över den skalliga hjässan. Fröken Rosalies spetsiga nästipp stack fram ur fönstersmygen.
"Ja, tänk, käre Hans, vilken charmant liten prästfru hon skulle bli. Hon är magisterns trolovade."
"Å, verkligen?" sade greven och vände sig bort. Magistern stirrade förbryllad än på den spetsiga näsan i fönstersmygen än på den breda och valkiga rygg, som så väl dolde herr grevens allvarliga och passionerade hjärta. Här försiggår något, som jag icke förstår, tänkte han. Tro om det är till min och Lisa-Britas lycka?
"Nåväl," sade greven och svängde hastigt runt på sina röda toffelklackar. "Syster Rosalie har rätt
| 13 |
"Och pastoratet?" frågade magistern, som fann att löften började hållas i helgd. Brenner slog ut med handen.
"Bah, bah. Om han sköter sig väl som aktör skall det räknas till förtjänst. Orera med livlighet, min herre, agera en smula i predikstolen. Jag har en fördömd benägenhet att somna i kyrkan, en verklig blamage för en man i min ålder. Har han eljest goda utsikter hos Norstedt? Har han fått ja-ordet?"
"Mamsellens ja, men inte rådmans och ännu mindre rådmanskans."
"Bah, bah, hälsa dem från mig, att jag lovar honom patoratet. Rosalie, Rosalie! Ser han inte bra pauvre ut, den stackars gossen? Giv honom ett par av salig fars blommiga västar. Jaså, Brita-Lisa är förnamnet? Mycket nätt, mycket nätt. Far med Gud, käre Ekmarck, far med Gud. Jag vill hans lycka."
| 14 |
Och det tillstaddes magistern att ännu en gång trycka den knubbiga handen.
"Hej ho, hej ho," sjöng magistern då han åter satt i sadeln. "Pantalonger och väst, gäll för en präst, vacker början, framåt i sörjan. Men tro, var jag ska finna friarefracken?"
Han red till närmaste gård, som var Rogershus. Frack fick han inte men väl en halsduk av vitaste silke, som Ullan Bernhusen, född Siedel, egenhändigt framletat ur sina gömmor. Vidare försålde han till baronen fyra biljetter av denna lydelse:
| 15 |
"Är det där, han skall slaktas?" frågade Roger Bernhusen och pekade på BÖRS-INRÄTTNINGEN.
Magistern spärrade upp ögonen.
"Vem?"
"Stortjuren på Klockeberga," viskade Bernhusen, klippte med ögonen och räckte ut tungan. Magistern måtte väl förundra sig. Stortjuren var gängse öknamn på baron Bernhusens svärfar, Jörgen Siedel. Bernhusen slog honom på axeln.
"Vad gapar han efter, lille magistern? Ecoutez. Jag skämtar bara. Vasa? Stortjurar slaktar man, stortjuvar hänger man. Vasa? Vad bryr jag mig om börsen. Finns det någon börs för vackra flickor?"
"Den tör väl ligga i nådig barons ficka," skrattade magistern. "Eljest brukar det inte felas varken taskspelarejäntor eller tattaretöser till Knuts."
Baronen sträckte på sig.
"Eh bien, mon cher? Jag är knekt. Jag låter fördöme mig inte väder och vind bestämma. Jag kommer."
Magistern bugade och önskade å stadens och latinskolans vägnar välkommen. Hennes nåd följde honom ut på trappan. Hon slöt porten bakom sig
| 16 |
"Hälsa då käre far," sade Ullan Bernhusen, "att av Bernhusen har han inte något gott att vänta."
"Inte något gott?" upprepade magistern.
"Nej, inte något gott," sade Ullan Bernhusen, och med ett vissnat litet leende tillade hon. "Och inte jag heller."
Här försiggår något, som jag icke förstår, tänkte magistern. Tro om det blir till min och Lisa-Britas lycka? Ack, vilka sorger i palatsen, suckade han en smula patetiskt. Bättre då att vara en fattig slarver som jag, nota bene -- med käresta och löfte om gäll.
Han steg in i betjäntflygeln, undfägnades med klimp och ölsupa och somnade sött i en vidunderligt stor och djup och mjuk och bottenlös fjäderbolster.
Följande dag, som var själva trettondagsafton, nådde magistern ända fram till Vassviken. Det var hans mening att fortsätta till Hilleborn, kommersierådet Bourmaisters gård, men vadstället i Vassviken var oöverkomligt. Magistern måste söka nattläger på Viskingeholm. Lyckligtvis var
| 17 |
"Inte öppna, inte öppna," förmanade hon och rodnade som en ung flicka. "Inte nu, magistern. Det är ju bara Liljas brudgumsskjorta."
Men magistern kunde inte styra sina fingrar, han vecklade varligen upp paketet och fram kom stassen av finaste linne med silkessydda broderier. Fru Gunhild såg sig ängsligt omkring.
"Jag kan väl ge bort, vad jag själv har sytt, helst Lilja aldrig nänts använda den? Och det sägs ju, att magistern skall gifta sig med mamsell Norstedt. Är det sant?"
"Det är sant som det är sagt," bedyrade magistern strålande av glädje. "Maken till grannlåt såg jag väl aldrig. Törs jag fråga vad för slags knappar, som passa till ståten?"
Fru Gunhild begrundade saken länge och allvarligt. Men plötsligt sken hon upp.
"Ack, det passar bäst med en röd sten, som betyder kärlek, och en blå sten, som betyder trohet,
| 18 |
Magistern suckade och blev i sin tur helt förlägen. Det var honom och allom bekant, att fru Gunhilds klara förstånd alltmera fördunklats av mjältsjukan. Han tackade och suckade ännu en gång.
Då sade fru Gunhild:
"Jag vill ge Ekmarck ett gott råd på köpet."
"Vad skulle det vara?"
Hon betraktade honom stadigt och länge med vidgade ögon. Magistern fann, att hennes ögon voro underbart vackra, kanske vackrare än själva Lisa-Britas ögon, men med en besynnerligt kall, blågrön lyster som gjorde honom ganska försagd.
Fru Gunhild lade handen på hans axel, höjde sig på tå och viskade tyst och hastigt så att ingen annan än han måtte höra:
"Aldrig misströsta, Ekmarck. Nej, aldrig. Det är en svår synd. Aldrig misströsta."
"Nej, aldrig," upprepade magistern fogligt.
"Fast nog kunde det finnas skäl," fortsatte han betänksamt talande mera till sig själv än till fru
| 19 |
Och han började räkna på fingrarna.
"Först och främst rådmanskan själv. Hon tycker att jag är en riktig hundsvott."
"Visst är han det," medgav fru Gunhild.
Magistern fortsatte att räkna.
"Vidare är det rektors hustru. Hon tycker, att jag inte har slitit nog med apologistklassen."
"Nej, inte har han slitit nog, käre vän."
"Och borgmästarns hustru! Kan tänka! Det vore en skam för hela magistraten, om Ekmarck finge rådmans dotter."
"Visst vore det skam."
"Där ser hennes nåd! Lägg så till prostinnan. Ekersta passar väl bättre för hennes äldste, Elias, än för mig. Nog har jag motståndare. Men det lovar jag hennes nåd som tack för den granna skjortan att troget följa rådet, evad det må bära eller brista."
Fru Gunhild såg på honom från sidan, en lång, osäker blick under sjunkande ögonlock.
"Vilket råd?" frågade hon kort.
"Att aldrig misströsta."
| 20 |
Då slog hon plötsligt samman sina händer och brast i skratt.
"Trodde jag inte det? Ack, jag har sagt detsamma åt många unga människor, och alla läto sig narras. Det är en svår synd, har jag sagt, det är en svår synd att aldrig misströsta. God natt, käre Ekmarck och laga sig i väg tidigt, innan Lilja kommer hem."
I dörren vände hon sig om, skakade betänksamt på huvudet.
"Skulle han icke misströsta, Ekmarck? Då vore han väl galen. Nej, bed om ett klart förstånd, bed Gud om ett klart förstånd."
Magistern hörde henne ringa häftigt med nyckelknippan, då hon gick genom långa gången. Det var hennes sätt att varsko tjänare och barn, när mjältsjukan ansatte henne och de bittra orden trängdes i munnen.
Den natten sov magistern i herr Liljas brudgumsskjorta. Hans egen var lapp på lapp och flikar och trasor och dessutom smutsig och blöt. Han sov rätt gott.
| 21 |
En frack måste jag ha, tänkte magistern, helst blå och med blanka knappar. Det ser reputerligt ut. Och den måste vara efter en karl av min statur. En säck duger inte, inte heller en tvångströja. Ack, här finns ju så många saligen hädansovna att välja på --
Han erinrade sig att Jörgen Siedels far, löjtnanten, varit en välväxt och smidig karl, lagom lång och sprätt in i det sista.
Där skulle han hämta fracken. Men dessförinnan gjorde han en sväng om till Bourmaisters Hilleborn, fick stövlar och fyra brokiga snusdukar. Och var han red fram strödde han de gamla paltorna efter sig. Håken skulle spara på strunten, då framtiden tedde sig ljus.
Trettondags morgon anträdde han återfärden, red vid middagstid över gränsen till Klockeberga skogar. För första gången efter jul låg nattisen kvar hela dagen. Skogsvägens svartbruna vatten ringlade zickzack i oändliga ormar under isrutorna, dök ned i stengropar eller bredde mörka flyn över den frostiga mossan. Granarna drogo åt sig grenarna, tyngda av kristalldräkten, topparna bugnade under gnistrande kronor. Djur sågs inte till,
| 22 |
Men i närheten av Lerberget stegrade hästen så oförmodat att magistern helt beskedligt hasade ur sadeln. Det var eljest en from ungvalack, mer van vid kärra än vid ryttare och trög som en gris.
Vad nu? undrade magistern. Skulle det vara varg eller lo i faggorna? Han trevade i fickorna efter något tillhygge men fann intet. Inte heller hörde eller såg han något misstänkt i skogen. Valacken trampade en stund omkring i isskärvorna, blev snart lugn igen och började försiktigt med grinande nos nafsa efter den isiga mossan.
Han vill väl rasta ett tag, tänkte magistern. Han släppte tyglarna, ställde sig mitt på vägen, gäspade stort och sträckte ut armarna. När han nu med bakåtböjt huvud stirrade upp i tallkronan, blev han varse två stenkolsögon som orörliga, utan blinkningar fixerade honom. Magistern tog åter till fickorna i en fruktlös sökan efter försvarsmedel. Då hörde han en röst från ovan:
"Stilla du. Eljest tar jag dig på kornet."
Västerråda-tattarn! tänkte magistern. Det var då också attan! Och jag som har nya kläder! Och
| 23 |
En hagelskur av ispiggar och frusna barr dråsade ned över honom. Längs den bruna furustammen gled en lång, smal, svart kropp och hamnade med en knapp förnimbar duns på marken. Västerråda-tattarn, svart i ögonen, vit i håret, gul i ansiktet, mager och senig som en gammal hök. Han rörde sig bredbent och vaggande, med ständiga svängningar och oroliga huvudkast. Magistern visade han ingen särdeles uppmärksamhet men behöll bössan tryckt mot högra höften med den korta pipan hotfullt lyftad. På krokiga knän vaggade han fram till valacken, granskade tänderna, granskade hovar och hasor, drog i taglet, blåste i näsborrarna.
"Ska vi byta?" frågade han utan att vända sig mot magistern. "Jag har en unghingst hemma i Västerråda. Vad ska du med en valack?"
"Det är inte min, det är svärdfejarns, och jag har honom bara till låns."
"Vad gör det? Du ska få en klocka emellan. Jag ser, du har ingen klocka. Jag har många."
| 24 |
"Om det ändå varit tre guldknappar till skjortan," log magistern. Och tillade:
"Hut, gubbe, tror du jag är hästtjuv?"
"Vad är du eljest då?"
"Det kan göra dig detsamma. Men vill du veta, så blir jag med det snaraste präst i Ekersta. Och då ska jag läsa lusen av dig din --"
"Din?" upprepade Västerrådarn.
"Din skojare," fullföljde magistern, som tänkt använda ett annat ord. Gubben plirade illmarigt med ögonen.
"Det var väl för dig att du sa skojare. Jag satt eljest här och bidade en, som skällt mig tattare."
"Å kors," sade magistern och stramade ihop läpparna kring ett bångstyrigt leende. "Vem är så fräck att han skäller Västerrådafar för tattare?"
Det gulnade, skarptskurna gubbhuvudet svängde oroligt av och an, men stillnade plötsligt och sänktes som en fana i sorg. Rösten ljöd märkligt len och saktmodig.
"Häradsdomarn i Ryglinge. Jan Erse om du kännern."
"Då har I fått dom på't," sade magistern och svängde sig upp i sadeln.
| 25 |
"Vart rider du nu?" frågade gubben, grep efter tygeln.
"Till Klockeberga."
"Då följer jag," sade gubben. Han släppte tygeln, tog tag i sadeltampen och sprang ett stycke jämsides med ryttaren. Plötsligt böjde han nacken och skuldrorna, slog upp med benen och föll tvärs över hästländen.
"Bra gjort," berömde magistern. "Det ska du ha friskjuts för. Hur gammal är du vid pass?"
"Det vete håken. Efter mors räkning skulle jag vara sex och sextio. Men inte kan jag tro att jag levat så länge. Vem är du son till?"
"Stadsvakten Per Ekmarck."
"Den!" sade gubben och spottade.
Och efter en stund sade han:
"Hälsa honom från Västerrådarn att i år tar han mig inte med saxen, den böveln. I år får han ta till de bästa handklovar han har, gubben. Hälsa honom det."
"Ska det gå så hett till?" sporde magistern och skrattade.
Västerråda-tattarn svarade med en tung suck, som slutade i gäspning.
| 26 |
"Åja, åja, en har blivit för gammal att bara fjollas."
På Klockeberga gård syntes varken dräng eller piga. Stalldörren stod olåst, spiltorna så när som på två voro tomma. Magistern klättrade upp på skullen och hävde ned hö, som luktade unket.
"Här måtte stå illa till! Är det sant som sägs, att brukspatron slagit ut halva besättningen?"
"Nej, vad folk ljuger!" jämrade Västerrådarn. "Bruksherrn vet väl, vad han gör. Det är kar, det. Resten är käringar."
Över gruset kring herrgårdstrappan låg ett lager av multnande barr. Kring portalen hängde trasor av väderblekt svart kläde. Ingen hade vålat sig till att avlägsna dessa minnen från sista begravningen. Magistern skakade på huvudet.
"Som här ser ut!"
"Ja, är det inte rart?" grinade gubben. "Det är den likaste gård i Bergslagen."
Den stora svarta porten stod på glänt. I förstugan snubblade magistern över allehanda bråte och kom brådstörtat in i salen. Västerrådagubben följde på tysta fötter. Han hade dragit av sig
| 27 |
Ensam vid det mörknade, klumpiga ekbordet i salens mitt satt Jögen Siedel, ensam mellan två klent lysande vaxljus, ensam och sovande över Schroderi postilla, snarkande så att det tjocka grågula bokbladet sögs upp och ned för varje andedrag. På bordsändan syntes i smutsiga fat resterna efter en måltid, bredvid postillan en blommig porslinsmugg till hälften fylld med dricka. Magistern dröjde vid dörren, oviss om han borde väcka kolossen. Men tattaren slank genast bort till de smutsiga faten, rotade bland resterna och åt. Därpå tog han muggen, vädrade betänksamt över drickat och tömde. I detsamma vaknade Jörgen Siedel.
"Poh," pustade han. "Vem där? Vad är du för en mästertjuv?"
"He, he," grinade Västerrådarn. Siedel gned med rockärmen sina ögonlock, igenklistrade av sömnens och ålderns sega tårar.
"Jag tror du har bössa under armen? Vad är du för en lönnmördare?"
Tattaren bugnade av tyst skratt.
Då slog Siedel samman sina händer och ropade:
| 28 |
"Nej kors, nu ser jag. Det är tattarn!"
Västerrådafar reste sig plötsligt från bordskanten, där han hängt som en trasa. Han slog ett slag mot kolven och spände hanen.
Men Jörgen Siedel skrattade så att ljuslågorna ringlade som smala blå maskar.
"Ho, ho, ho. Se på honom! Spänner du hanen, din bövel? Mästertjuv tål han och lönnmördare tål han. Men nämn bara tattare!"
Västerrådagubben mumlade mellan tänderna:
"Det vet bruksherrn att jag inte tål. Det kostar."
Och han tillade blidare och med ett illparigt grin:
"Tjuv kan en vara lite var, bruksherrn, både kristen, jude och hedning. Som skrivet står. Men tattare, det går på släkten."
Jörgen Siedel skrattade alltjämt, en skrattare utan like. Dock, även skrattet sinade till sist och bruksherrn kunde andfådd bjuda sina gäster välkomna. Till Västerrådarn sade han:
"Släkten, ja. Du har en god släkt, min redlige vän. Min son är död. Jag vånne jag hade dina söner och döttrar."
"Bruksherrn har väl en son till," mumlade tattaren. "Och dotter och måg, som är förnäma."
| 29 |
Siedel suckade.
"Ja," sade han, "Gud beskär mig den nåden ännu. Men den äldste och käraste ligger, där han ligger. Och här sitter jag ensam."
Det stora ansiktet svällde upp, så att ögonen blevo till smala springor, ur vilka tårarna ymnigt sipprade. Han lyfte högra armen med en befallning eller bön, att de icke måtte betrakta honom.
Och han sade:
"Nej, man stänger icke gravdörrn om den, man håller kär. Inte vid mina år. På glänt blir den stående och snar att öppna. Det är väl enda trösten."
Mitt i natten väcktes Ekmarck av Klockebergaherrn, som satte sig på sängkanten, bjöd vin och höll honom vaken med otaliga berättelser om ditt och datt.
"Natten blir mig lång," sade han. "Om dagen kan jag sova men inte om natten. Västerråddarn har gått till sitt, och nu har jag ingen att tala med. Låt oss dricka."
"Att brukspatron gitter tala med tattare?" undrade Ekmarck.
| 30 |
Siedel sade:
"Då Vår Herre hängde på korset, gitte han tala med rövaren. Och likväl kunde rövaren inte vara honom till något gagn. Men tattaren håller jag, som gamla tiders jägare höll sin falk. Magistern som lärder karl känner till falkjakten? Nåväl. Jag håller honom i min hand. Och då tider bli --"
Han avbröt sig plötsligt och började med vreda ord klaga över sina fiender, över Bourmaister och över häradsdomaren Jan Erse i Ryglinge. Han beklagade sig över sonen Arvid, som gick Bourmaisters ärenden och spionerade på Klockeberga, över mågen Bernhusen, som avvaktade ett lämpligt tillfälle för att förråda käre svärfars intressen, över hovmarskalken på Larsvik, som endast sörjde för eget lugn och nöje och lämnade gamle Jörgen i sticket.
Och han berättade om sin äldste son, sin Jörgen, som gjort ett sista förtvivlat och fruktlöst försök att hålla Klockeberga gård och Siedelska släkten över den stigande floden av skulder, av falska fordringar, nedriga intriger, fiendens otaliga stämplingar. Slutligen förtröttad och bruten hade gossen tagit sitt liv.
| 31 |
Jörgen blev sittande en stund tyst, med hakan nedsjunken mot bröstet. Så reste han sig och gick till dörren. Med handen på vredet sade han lågmält och lugnt:
"Nej, magistern, Gud ratar intet redskap, när han vill straffa. De förföljde min son, de fördärvade honom till kropp och själ. Min frände Bernt Bourmaister och min hederlige granne Jan i Ryglinge dräpte min son. Men ske Guds vilje, ske Hans vilje. Nu som då, nu som alltid. Och sov sött, lille magistern. Det blir en dag i morgon också."
Magistern stannade två dygn på Klockeberga. Hans förhoppningar kommo icke på skam. Jörgen förärade honom en blå frack av rätt passande snitt och finaste kläde. I gengäld måste han berätta en mängd lustiga anekdoter för att skingra gubbens nattliga svårmod. Han berättade om rektors löjliga sätt att agera i komedien, om rektorskans hårda regemente i skolan, om rådmanskornas gräl och om scholares ständiga fejder med gesäller och lärpojkar. Synnerligast roade det gubben att höra berättas om dessa slagsmål. Han gjorde sig underrättad om
| 32 |
Vidare frågade han om gesällhärbärget vid Knutsmässotid brukade vara fullsatt med kringvandrare.
"Jag har några drängar, som skulle in till marken. Törhända kan jag hysa dem i härbärget?"
Därom kunde Ekmarck icke giva besked. Och när han nu i två runda dygn talat sig kavhes, tyckte han att fracken kunde vara någorlunda gäldad, varför han ödmjukast bjöd farväl. Gubben gav honom då ytterligare en mörk slängkappa med ståndkrage. Han lät spänna för tvåhjulkärran och var så angelägen om sällskapet, att han följde magistern till nästa rastställe, Ryglinge.
I den vinterkala syrenhäcken lekte Märta Janse med småsyskonen. Där kunde de larma och roa sig efter behag i riset. Men Märta, som redan var tolv år fyllda, hade svårt att finna nya upptåg för
| 33 |
När hon nu varsnade en ryttare på vägen, tog hon tacksamt mot hjälpen och ropade.
"Här kommer Knutsryttarn! Låt oss möta honom! Ser I, ungar? Där rider Knutsryttarn!"
Och i spetsen för sin skrikande skara rusade hon vägen framåt.
"Kom, kom! Var inte något rädda! Det är bara Ekmarcken, som predikade i Lillhammar i somras. Han är så lustig och lärder."
Men med ens tvärstannar hon, häller högerhanden på skrå över ögonen och trycker den vänstra hårt in i sidan. Hon har upptäckt Klockebergakärran.
Och Jörgen kör upp bredvid magistern och säger.
"Ja, se! Ja, se! Hur de springa för mig. Det har han lärt sina ungar och alla andra ungar i socken. Nu löpa de in i lyan och varna far och mor. Det är som i sagan om rävarna. Känner han den sagan, Ekmarck?"
Magistern klappar på porten. Han klappar sakta och han får klappa länge. Jörgen Siedel dusar av, där han sitter i kärran. Ögonen klippa, hakan
| 34 |
"Kom ut!" ropar han. "Kom ut, granne. Det är jag. Det är Jörgen Siedel."
Häradsdomaren Jan Erse stiger ut på trappan. Han är lång som Jörgen men endast hälften så bred. Han har en hög, blek panna, som nu när håret glesnat och vitnat förefaller nästan alltför stor.
"Granne," säger Jörgen, "vad tror han om vädret? Blir det Knutsresa i år?"
Jan Erse ser upp mot himlen och svarar långsamt och sävligt:
"Knutsresa blir det, vad vädret så vill. För resten ser det ut till frost och före."
"Då möts vi på börsen?" frågar Siedel.
Jan funderar en stund och säger:
"Stämman blir på kommerserådets kontor. Något annat möte har vi väl inte orsak till."
Jörgen skrattar.
"Här eller där eller var håken han vill, käre granne. Bara vi möts."
| 35 |
"Nog möts vi," säger Jan.
Jörgen tar avsked av magistern, han svänger sin piska till några skarpa smällar, och vänder den knakande kärran.
"Gudsfred då, Jan," ropar han. "Och Gud vare med alla redliga män nu och framgent."
Först när kärran försvunnit i Lerbergskröken, räcker Jan Erse magistern sin hand och bjuder honom stiga in. Ryglingemor dukar upp och Ekmarck håller till godo. Märta Janse ställer sig framför honom och säger:
"Blir det nöje på Knutsmarken i år? Jag ska köpa två gipskattor och två lergökar och en piskesnurra. Det har jag lovat ungarna. Men tro vad jag ska få för nöje själv?"
Magistern blinkar hemlighetsfullt.
"Ska jag säga't? Kanske Märta kommer på bröllop. Vad säger du då? Eller till minstingen på trolovningskalas. Gissa nu, vem som ska giftas --"
"Mor, mor!" ropar Märta, "Ekmarck ska giftas till Knuts! Då får han väl en riktigt vacker och fin mamsell? Han som är så lustig och lärder."
| 36 |
"Just det," småler Ekmarck och lättar litet på västen. "I våra dagar kommer det mest an på den naturliga meriten. Och nog har jag fått mitt efter förtjänst. Och mer till."
Ryglinge var magisterns sista hållplats på ritten genom Bergslagen. Därifrån medförde han fyra par yllestrumpor och salig husbonds kastorhatt, något hög i kullen men eljest oklanderlig. Anders Ekmarck tyckte sig nu vara väl rustad till det, som för honom var det viktigaste under instundande Knutsmässa.
[1]
KLUBB-BILLET
under
Knutsmesso-Marknad
uti Klockare Carléns Hus vid södra Kyrkogatan. Flere slags Tidningar finnas till läsning å stället, hvarjämte erhålles Röktobak och Svagdricka emot Entrée-afgiften En Riksdaler Banko, hvaraf äfven den till Allmänhetens gagn uplåtne BÖRS-INRÄTTNINGEN underhålles.
