Note: Alva Myrdal died in 1986, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Uppfostran i samhällets mitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
UPPFOSTRAN I SAMHÄLLETS MITT
då naturvetenskapen behärskade framstegstänkandet, hade då kanske
hälsovårdsväsendet också kommit att bli en samhällets angelägenhet?
”Envars rätt till hälsa” skulle kanske rentav ha kunnat inskrivas i en
den tidens Bill of Rights. Envars rätt till uppfostran och utbildning har
nu i stället kommit att stå lika fast som de lagbundna mänskliga
rättigheterna.
Själva skolans yttre organisation — antalet skolpliktiga år, antalet
ungdomar i skolorna, utsträckningen av bottenskolan, smidiga övergångar
mellan bottenskolor och påbyggnader, kostnadsfriheten och den
demokratiska jämlikheten i även högre skolformer — är naturligtvis det
direktaste måttet på ett skolsystems demokratiska effektivitet. I detta
hänseende måste hart när varje jämförelse mellan svenska och utländska
förhållanden medföra en kränkning av våra nationella illusioner.
Svenska folket, som så motvilligt vill inta den plats bland världens främsta
som i socialreformatoriskt avseende med rätta tillkommer det, håller i
stället med seg envishet fast vid två andra föreställningar som blott är
egendomliga fördomar, nämligen att det svenska skolväsendet
internationellt sett skulle ligga på hög nivå och att vår ståndscirkulation genom
skolorna skulle vara särskilt livlig. Bägge dessa föreställningar är felaktiga.
Vårt skolväsen må ha varit en grund för nationell stolthet i tidigare
århundraden; på Rudbeckius, Gustav II Adolfs och Comenius tid var
vi kanske ett pedagogiskt föregångsland. 1842 gav vår folkskola oss en
rangplats. Ännu ett halvsekel senare var det kanske sant att vi höll den.
Inför nästa jubileum 1942 är det långtifrån sant. T. o. m. jämfört med
endast europeiska länder har de flesta — och särskilt de kulturländer vi
brukar vilja jämföra oss med — för länge sedan gått om oss i nästan
alla avseenden. Jämför vi oss med Amerika är det påtagligt att både
vårt skolväsen och vår ståndscirkulation har mycket långt till den nivå,
där man nöjt skulle kunna förklara allt ganska gott. En jämförelse kan
endast tjäna till hälsosam nationell självbesinning. Kanske kan den tjäna
oss som en sporre att ta skolproblemen med större medborgerlig
entusiasm.
I amerikanens levnadslopp griper folkskolan tidigt in; 6 år är den
vanliga obligatoriska skolåldern. I städerna erbjudes dessutom allmänt
åt 5-åringarna en kindergarten genom folkskolans försorg. Denna ”public
kindergarten” är besökt av ett mycket stort antal barn (ungefär vart
tredje stadsbarn i den åldern, i allt 725,000 barn vid en undersökning år
1930). Denna kindergarten har inte enbart genom sin organisatoriska
uppläggning och sin nu sjuttioåriga historia utan också genom sin
peda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
