Note: Alva Myrdal died in 1986, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Uppfostran i samhällets mitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UPPFOSTRAN I SAMHÄLLETS MITT
111
skiftande miljöer, kort sagt: att stå upprätt trots den stormiga
rörligheten i samhället. Vi uppfostrar trots alla reformer huvudsakligen ännu
vår ungdom så som det var lämpligt på den tid, när man oftast skulle
fortsätta att leva i en miljö, där allt följde kända banor, som om
familj, släkt, hembygd, auktoritet alltid skulle stå stödjande vid sidan,
som om att fullgöra det förelagda vore det viktigaste i livet i stället för
att ständigt nyplanera. Trots att vårt samhälle är och klart valt att bli
ett demokratiskt samhälle har det icke lika väl som det amerikanska
förmått utmönstra auktoritets- och disciplinfostran. Detta gäller både i
skola och hem. Det måste också förstås, att traditionerna från en mer
auktoritativ samhällsordning måste vara mer svårbemästrade i ett
gammalt europeiskt land.
Personlighetens stärkning till att bli en friare individ är emellertid
inte det enda uppfostringsmål som kan gå i individualismens namn.
Egentligen är det endast negerandet av den tvångsmässiga förkrympning
av individen, som sker genom en hård lydnadsdisciplin. Sätter man
konsekvent uppfostringsmålen i samband med en viss samhällstyp finner
man, att denna allmänt sympatiska frihetsuppfostran inte motsvarar
någon viss samhällstyp. Valet måste skärpas. Den personligt starka
individ man vill skapa fram måste ställas in antingen på ett
individualistiskt mer extremt samhälle, ett konkurrenssamhälle, eller på ett mer
kooperativt samhälle, ett samarbetssamhälle. Det är detta val som
amerikansk uppfostran icke gjort teoretiskt och principiellt och icke ens i
sin sociologiska diskussion av uppfostrans mål klart sett. Man har varit
alltför fången i de från genombrottsseklet ärvda motsatsparen som alltid
arbetar i två led: frihet eller tvång, självständighet eller förtryck.
I själva verket skulle konkurrensmänniskan som mål för
uppfostran ha kunnat vara adekvat för en lång period i den amerikanska
samhällsutvecklingen. Ett mer renodlat privatkapitalistiskt
konkurrenssamhälle har aldrig funnits. Redan pionjären var en hård individualist.
Hans mest lönande dygd var icke att stanna på vägen och hjälpa de
andra utan att själv rusa först fram. Samhällsekonomin var intill 1930
byggd på en individualism som t. o. m. brukar kallas rugged
individualism. Den godkända sociala tron var att individens eget initiativ,
vilande på individens eget ansvar, skulle hjälpa individen bäst. Både
leva och dö fick man göra som bäst man kunde på enskilt ansvar.
Samhällssolidariteten var icke uppfunnen.
Uppfostrans rättroget liberala mål skulle då också ha varit
konkurrensmänniskan. Så rått har emellertid pedagogerna aldrig sagt det. Den
politiska demokratin har inte varit lika ensidig som den ekonomiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
