Note: Alva Myrdal died in 1986, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Individualismen blir social
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDIVIDUALISMEN BLIR SOCIAL
151
idé. Betecknande för det skede, som vi i rubriken nämnt
”Individualismen blir social”, är att amerikanen ej blott, och kanske ej ens främst,
ser ett ekonomiskt intresse i kooperationen utan t. o. m. mer ett ideellt,
ett moraliskt. Människor bör samverka menar amerikanen numera allt
oftare. Inte minst på denna punkt är han omvänd.
Den särskilda art av samverkan som ligger i arbetarnas
sammanslutningar till fackföreningar för att förbättra sina villkor på
arbetsmarknaden berör naturligtvis farligare strategiska intressen i amerikansk
ekonomi. Fackföreningsrörelsen är gammal i Amerika. Med viss rätt
skulle man kunna säga att den är nästan hundra år äldre än i Sverige.
Men medan i Sverige den redan kan sägas ha nått sina närmaste mål
— en arbetsmarknad där nästan allmänt löner och arbetsvillkor regleras
genom kollektiva avtal, slutna med organisationer som nästan fullständigt
representerar arbetare och arbetsgivare — hade den i Amerika ännu vid
världsdepressionens början knappast kommit någon vart alls.
Orsakerna var många: immigrationen, den kvarstående folk- och
kul-turheterogeniteten, den starka klasscirkulationen och särskilt den länge
öppna jordbruksfronten, arbetsgivarnas blinda och hätska motstånd
o. s. v. På bottnen låg den individualistiska inställningen hos
amerikanerna. Arbetarna var i stort sett ointresserade. Även de bästa
arbetsgivarna hatade själva tanken som pesten och bekämpade med de
hänsynslösaste metoder varje ansats till rörelsens spridning.
Tjugutalet representerade en avgjord tillbakagångsperiod. Vid
depressionens början omslöt fackföreningsrörelsen bara ett par millioner
medlemmar, huvudsakligen yrkesutbildade arbetare, som var mer
angelägna att skydda sin ställning mot andra arbetare än att hjälpa till att
skydda arbetarintressena i gemen mot arbetsgivarintressena. Den
saknade fullständigt framåtanda. Den var knappast intresserad i
organiserandet av massindustriernas brokiga arbetarstam. Den var monopolistisk
till sin inriktning och trångt privatekonomiskt inställd. Delvis var den
korrumperad. S. k. company unions — av arbetsgivarna bildade och
kontrollerade välfärdsföreningar — växte i stället upp överallt.
Allt detta skall diskuteras mer ingående i en uppsats intagen i nästa
kapitel. Som där skall visas var faktiskt de nyss uppräknade speciella
hindren för en stark fackföreningsrörelse i Amerika i färd med att falla
bort eller försvagas den ena efter den andra, i det att immigrationen
stoppades, amerikaniseringsprocessen pågick, odlingsfronten blev stängd
och klasscirkulationen mer och mer kanaliserades till skolväsendet. En
förskjutning var också på väg i fråga om befolkningens inställning till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
