Note: Alva Myrdal died in 1986, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Individualismen blir social
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
INDIVIDUALISMEN BLIR SOCIAL
organiserad samverkan. Men rörelsens ledning hade varit inkompetent
nog att i trots av dessa pågående djupa kulturstrukturella förändringar,
som alla var gynnsamma för fackföreningsrörelsen, låta den minska sin
anslutning till hälften under tjugutalets gång. Depressionens första år
försvagade än mer denna tynande fackföreningsrörelse.
The New Deal satte från början in sina krafter på att vända
utvecklingskurvan. Redan i det ursprungliga N. I. R. A-programmet (National
Industrial Recovery Act) som syftade till att stabilisera pris och
ersättning för produkterna och förbättra löner och arbetsvillkor inom
industrin, var en av huvudpunkterna, att arbetarna skulle säkras mot
direkta eller indirekta hot från arbetsgivarnas sida att lamslå
fackföreningarna. Roosevelt och övriga representanter för the New Deal angav
öppet, att uppbyggandet av en stark fackföreningsrörelse var ett av
administrationens viktigaste syftemål. Riktig fart fick ansträngningarna
först genom Wagner-lagens tillkomst 1935 och genom C. I. O:s bildande
under John Lewis’ kraftfulla ledning samma år. C. I. O. gick in för det
enda rimliga, nämligen att organisera arbetarna efter industrier och
inte efter yrkesfack och tvingade så småningom in även den gamla
A. F. of L. på denna linje, åtminstone vad gäller massindustrierna. När
nu John Lewis sannolikt på amerikanskt vis får ta konsekvensen av att
han besynnerligt nog och tydligen emot arbetarmassornas inställning
tog parti för Willkie i stället för Roosevelt och väl även hans
personliga fiende William Green, presidenten för A. F. of L., drar sig tillbaka,
så kan man hoppas, att enigheten blir återställd inom den föryngrade
fackföreningsrörelsen. Man kan hoppas, att den fortsätter sin
frammarsch med stora steg under ny stark ledning — kanske Hillman från
Textilarbetarförbundet eller Dubinsky i Beklädnadsarbetarförbundet.
Vad som redan uppnåtts är mycket nog. På mindre än ett
decennium har fackföreningsrörelsen mer än fyrdubblat sin styrka, den har
trängt ut i de stora massindustrierna, den har överbroat kulturklyftorna,
ja, den har t. o. m. på några håll lyckats samorganisera negrer och
vita arbetare, vilket dittills alltid ansetts hart när omöjligt. Men den
ekonomiska basen för några av de nyvunna organisationerna är svag
och själva är de ofta litet lösliga till hela sin grundläggning. Den största
svagheten är dock, att hela denna utveckling vunnits icke som hos oss
genom rörelsens egen kraft utan endast med starkt regeringsstöd. Och
den innefattar fortfarande icke ett arbetarantal som ens mäter sig med
de arbetslösas antal.
Den största styrkan, och det som framför allt intresserar oss i detta
samband, är emellertid, att det amerikanska folket helt vunnits för fack-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
