Note: Alva Myrdal died in 1986, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Individualismen blir social
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
INDIVIDUALISMEN BLIR SOCIAL
och kultur inte hörde hemma i ämbetsverk. Amerika självt har också
sett med bävan på det nya och farliga i detta experiment. Man hade
aldrig trott på statsteater ens i den milda form som de gamla länderna
känner: en eller annan kunglig scen med en eller annan million ur
statskassan. Den fria konkurrensen skulle bäst sörja inte bara för
näringsliv och folkförsörjning utan också för teaterkonstens friska
utveckling. Men det som hade hänt var, att teatern visserligen undgick
den byråkratiska faran men i stället utvecklades till nöjesindustri. Den
hade blivit konst för ett exklusivt fåtal och förströelseskräp för
människo-millionerna.
Motståndet mot offentliga ingripanden knäcktes emellertid av krisen
och arbetslösheten. När Broadway lades mörk, när fattiga fem
teateretablissemang höll öppet i New York mot drygt sjuttio förut, när
tusen-den av skådespelare och teaterarbetare vräktes ut på gatan, då föddes
av sig själv den statliga teater som ingen egentligen viHe ha. Detta var
1935. Den verkade till 1939, då den stryptes av en oförstående
kongress. Med typisk amerikansk snabbhet mellan beslut och ikraftträdande
stängdes den på en enda natt, då W. P. A.-anslaget drogs in. Dess
teaterhistoriska betydelse är dock bestående och kan knappast överskattas.
”Världens största teaterföretag”, sade amerikanerna. När olyckan velat
så illa, att de hade fått en statsteater mot sin vilja, så var det
åtminstone något av en tröst att kunna skryta med dimensionerna. Europén
blir också som sig bör överväldigad av några olika intryck. Det ena är
en undran, att så litet om denna teaterrörelse är känt. Till och med
om det språkligt och kulturellt svårtillgängliga Rysslands teater har
vårt svenska förråd av konversationskunskap varit större. Det andra är,
att dess tendens varit förvånansvärt radikal, både i teater- och
propagandahänseende.
Under sin storhetstid hade the Federal Theatre 9,000 personer
anställda i en riksteater, som spelade för en halv million åskådare i veckan.
Mer än hälften av biljetterna ha lämnats ut gratis, medan priset för
de övriga varierat från 10 cent till en dollar. Riksdirektören, den lilla
rödhåriga, knappt halvannan meter långa, f. d. litteraturdocenten mrs
Hattie Flanagan kunde skriva vältaliga rapporter: ”För mindre kostnad
än ett halvt krigsfartyg har vi under nära tre år givit levebröd åt 10—■
13,000 personer samt konst och glädje åt 25 millioner teaterbesökare.”
Programmen har målmedvetet dels varit klassiska, dels moderna, med
företräde för de unga av landets egna författare. De bästa författare
och experter har ställt sig till förfogande. Elmer Rice var en tid direktör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
