Note: Alva Myrdal died in 1986, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Individualismen blir social
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDIVIDUALISMEN BLIR SOCIAL
171
för New York-distriktet. T. S. Eliots subtila medeltidsdrama ”Murder
in the Cathedral” var den första förvånande publikframgången. Sinclair
Lewis’ antifascistiska ”It can’t happen here” spelades samtidigt upp av
tjuguen teatrar. Marlowes ”Dr. Faustus” gavs i en konsekvent
Elisa-bethansk takt med hastiga scenväxlingar och ändå en enda stående
dekoration — en triumf för den moderna belysningstekniken. ”Macbeth”
spelades i Harlem med enbart negerskådespelare och med scenen förlagd till
Haiti men med texten oförfalskad. Det var ett teaterevenemang, som
bragte folkvandring av kritiker och teaterälskare till de svartas distrikt
och som fick hela negerkvarter att leva i en entusiasm, där man
umgicks med mr Shakespeare till vardags.
Detta återupplivande av den ”riktiga” teatern är emellertid inte hela
historien. Man har också skickat ut mängder av karavanteatrar, som
slagit upp bredsidan på sin ambulerande lastbilsscen och spelat i
folkparker, på badstränder, på sportplatser, på de kvällsstilla fälten i
bond-bygderna.
Ännu mer betydelsefullt är kanske, att amatörteatern fått sin funktion
klarlagd och fått det bäst organiserade stöd en dylik rörelse någonsin
kan vilja ha. Amatörteatern försågs nämligen med regissörer, tekniska
konsulenter, avlönade av riksteatern. Genom särskilda utbildningskurser
i regikonst, kostymering, maskering, belysning och andra tekniska
färdigheter sattes många skådespelare med kulturella ambitioner i stånd
att leda och organisera amatörgrupper. I ungdomsföreningar, settlements,
kyrkor, katolska kloster, aftonskolor och fängelser har skapats
teaterklubbar, där amatörerna fått leva ut sin egen teaterglädje och skola
sig i offentligt framträdande men också spela för grannskapet och göra
en allmännyttig gärning genom att ta ungdomen från gatorna och ge
innehåll åt fritiden. Skolteatern blev ett led i samma verksamhet. I den
mån skolorna önskade, erhölls sakkunnig hjälp till dramatisering både i
undervisningens och aftonnöjenas tjänst.
Riksteaterns teaterskola var ett annat löftesrikt projekt. Det var icke
en utbildningsanstalt för unga genier. Det var fastmera en ständigt
löpande repetitionskurs. En svårhanterlig experimentscen sysselsattes med
utprovandet av nya pjäser och dit anmälde sig varje skådespelare, då
engagemang på ett program slutade. Var och en sattes att bota sina
brister genom lektioner i diktion, plastik etc. De tvivelaktiga
begåvningarna prövades, bedömdes och många fördes över till annat arbete.
Teateragenter kom och såg de duktiga spela upp. Pjäser prövades ut,
texter skrevs om i samarbete med författare, kritiker och teaterälskare
fick se pjäser, som inte orkade ut på de öppna scenerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
