Note: Alva Myrdal died in 1986, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Individualismen blir social
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
INDIVIDUALISMEN BLIR SOCIAL
Det tekniska experimenterandet omhuldades särskilt. Nöden var
otvivelaktigt en utomordentlig moder, särskilt för nyskapande på
belysningsteknikens område. Eftersom riksteatern fick sitt anslag ur
arbetslöshets-fonder gällde nämligen regeln, att 90 procent av utgifterna måste gå
till löner. Så blev det nödvändigt att skapa sceneri billigt. Men varje
program bevisade, att den påtvungna sparsamheten drivit till
konstnärliga segrar. Det vertikala belysnings- och avskuggningsförfarandet var
laboratoriets största stolthet, då man därigenom lyckades få olika
sektorer på scenen fristående från varandra, personer att utplånas och
försvinna utan dörrspring och delar av scenen att ommöbleras utan ridåfall.
Visst betydde urvalets begränsning till enbart de arbetslösa
skådespelarna att den individuella prestationen ibland blev mindre lysande.
Särskilt i de ”levande tidningarna”, som också huvudsakligen arbetade
med massverkan, spelades det ibland ganska amatörmässigt. Men aldrig
skall man underskatta vad det betydde för den konstnärliga prestationen
att känna sig vara med i ”Amerikas nya front mot arbetslöshet,
fattigdom, smuts, sjukdom, okunnighet, förtvivlan och på samma gång mot
själviskhet, de fås privilegier och de mångas sociala slöhet”.
Skådespelarna var själva en del av eländet; företaget var deras form både för
social protest och för att på trots mot misstroendet göra det största av
sig själva. Det gav en känslodrivande kraft åt allt de gjorde. Och
män-niskomillionerna lärde sig vad teater kan vara.
Även kulturen håller alltså på att bli social i Amerika. Detta är sant
på två sätt: konst och kultur får alltmer av en social tendens och
konsumtionen av konst och kultur demokratiseras.
Att romaner och dramer blir starkare sociala i Amerika är en sak som
kan märkas även hos oss. Få länder har bättre dramatiker just nu än
O’Neill, Robert Sherwood (från det första krigsdramat Journey’s End
till Finlandsdramat There Shall Be No Night), Thornton Wilder (Vår
lilla stad), Maxwell Anderson (Winterset och Key Largo), Elmer Rice
(Street Scene), Paul Green, Clifford Odets m. fl. eller författare:
Sinclair Lewis, Pearl Buck, Theodore Dreiser, Sherwood Anderson, John
Steinbeck, för att tala om de flitigt översatta eller Erskine Caldwell,
T. S. Stribling, William Faulkner, Ellen Glasgow, Henry Roth, James
Farrel, för att fortfarande bara välja bland dem med socialt budskap.
Mindre känt i utlandet är hur mäktigt ibland även de mer esoteriska
författarna stimulerats av sitt sociala samvete. Hemingway har endast
ofullkomligt begravt samhällskritiken under kärleksromantiken i To Have
and Have Not. Thomas Wolfe har skalat av sig sin subtila mångordighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
