Note: Alva Myrdal died in 1986, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Individualismen blir social
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDIVIDUALISMEN BLIR SOCIAL
173
och sagt rätt ut vad han menade om diktaturen i Tyskland i I Have a
Thing to Tell You. William Saroyan använde sin bisarra och gripande
associationskonst för att måla arbetslösheten i The Daring Young Man
on the Flying Trapeze. Detta är bara ströexempel. Men det kan utan
överdrift sägas, att all litteratur i Amerika som gör anspråk på
litterärt värde har fått även socialt värde.
Förklaringen är inte enbart att författare är ett urval bland personer
med socialt vakna ögon utan också att varje miljöskildring där nästan av
sig själv blir en problembehandling. Även de ytliga succéernas författare
som Margaret Mitchell, Marjorie Mc Kinnan Rawlings och Christopher
Morley rör upp diskussionen kring sydstatsstoltheten, kring
bondprole-tärerna i Floridas backwoods, kring kontorsflickan i
storstadsanonymi-teten. Amerika är befolkat av idel ”problem”: varje rasminoritet, varje
bebyggelsetyp, varje ny industri eller gammal industri, varje historisk
bygd eller nybruten bygd, blir till problem eller uppleves som problem,
helt enkelt därför att de inte har över sig självklarhetens ointresse.
Också filmen röjer en ny fastän långtifrån lika genomgående social
tendens. Amerikansk överlägsenhet är där så direkt tekniskt och
materiellt betingad, att ingen jämförelse kan vara rättvis. Men för vår tes,
att Amerika håller på att vakna till socialt ansvar räcker det att påminna
om hur tendensen i filmen bytt sympatiriktning. Från boven till polisen
skulle det enkelt kunna uttryckas. Denna tendens inpräglas vecka efter
vecka i den rafflande kortfilmsserie, som utnyttjar spänningsmomenten
i djärva gangsteruppslag men som bär namnet och moralen: Crime
Doesn’t Pay. Brott lönar sig inte. Och statspolisens G-men har lyckats
bli heroerna för de många som ändå söker heroer på endera sidan i
brottets värld.
Frågan om filmen och predikotendensen är icke enkel. Men den har fått
en sociologisk tillspetsning. Masstillverkningen ställer så särskilt högt
ansvaret på vilka värden som kommer att propageras och gör det
samtidigt särskilt känsligt. Före biografernas och radions tid kunde vilken
folkgrupp som helst skapa den underhållning, som bäst stämde med dess
egna värden. De rättrogna bland judarna hade sina småteatrar och
vådeviller på jiddisch; negrerna steppade, sjöng och skådespelade med den
inneboende samhällskritiken stämd till deras tröst och styrkande;
irländarna hölls irländska, katolikerna katolska och kyrkomenigheterna
religiösa genom att underhållningen passade direkt i stycke med allvaret.
Nu är detta icke möjligt längre.
Filmen — och radion — bryter kulturisolaten. Filmen, och radion,
måste komma att propagera mer universella värden. Eller rättare: de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
