Note: Alva Myrdal died in 1986, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Individualismen blir social
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
INDIVIDUALISMEN BLIR SOCIAL
värden de propagerar blir mer universella. Detta behöver inte betyda
nedskruvning till ett blackt och färglöst minimum av gemensamt hyllade
värden. Det kan också betyda en symfonisk rikedom just genom att alla
stämmor får komma med och spelas upp även utanför de självbestämda
kulturgränserna. Just nu ser det ut som om den amerikanska filmvärlden
hölle på att upptäcka detta ansvar för mångfalden.
Man hade länge vetat, att strejkdramer naturligtvis inte går, om man
matar publiken med dem som ensidig kost. Men nyligen har man börjat
sakna dem i en filmvärld, som blev mjäkig för att inga ”kontroversiella”
ämnen fick beröras. Så har man i stället börjat dosera ut ”farliga filmer”
bland den filmflod, som fortfarande mest spelar på önskedrömmen om
framgång och den halvslumrande lusten till erotisk stimulans. Och dessa
nya filmer visar sig gå. Redan den rena profitsynpunkten motiverar, att
filmen inte i oändlighet lever i en värld skild från den där dess
konsumenter sover, äter, arbetar och grubblar.
Samma erfarenhet att brännbara ämnen lockar i stället för att
avskräcka har inom parentes sagt den amerikanska radion gjort. Där är
utslaget tydligare. Folk kan inte leva på kulturell dietmat. Den
amerikanska radion ger också en särdeles stark brygd, Och ändå kan man inte
säga, att någon viss tendens överröstar de andra. Diskussionsfrihet —
mångstämmighet — förnuftigt urval — det är ju tvärtom själva
upp-lysningsmönstret för en demokrati. Dessutom skulle man för denna
brokiga meningsfrihet kunna anföra ett mer sofistiskt skäl: eftersom
”moralens” väktare inte får skära ned filmens och radions
förströelsesidor till rena söndagsskolan, så borde inte heller ”moralen” få större
makt att bevaka deras kultursidor.
Den sociala protesten börjar nu också höja sin röst bland filmernas
mångahanda. Den har blivit betydligt högljuddare och sakligt friskare,
sedan New Deal kom till. ”The Phantom President” med sin otroligt
skicklig blandning av presidentvalsatir och slapstick hör till
höjdpunkterna i filmminnena från ungefär den tiden. Mamoulian fick göra både
High, Wide and Handsome med oljespekulation som samhällskritiskt
motiv och Porgy and Bess, ett drama om de svarta tjänarnas liv i
kastväsendets sydstater. Men visst är det ofta långt mellan problemfilmerna
ända till de sena år, då man får Boy’s Town — om skyddshem -—
Mr Smith Goes to Washington — där kongressen antastas — Emile Zola,
Grapes of Wrath eller Sherwoods Abraham Lincoln, där folkets frihet och
rätt predikas. Det visar sig nu att den sociala tendensen heller inte dödat
de konstnärliga värdena. Detta gäller även stycken som under
förhållandenas tryck förbjuds i vårt land. Ingenting är nämligen falskare än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
