Note: Alva Myrdal died in 1986, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Individualismen blir social
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDIVIDUALISMEN BLIR SOCIAL
183
för att intressena är sammanlöpande; industriarbetarna har den minsta
majoriteten men i alla händelser en alldeles säker. Roper gör här vissa
statistiska kombinationer, som visar att det på denna punkt inte är
någon vidare skillnad mellan folk som vill bli sina egna och sådana
som inte vill och heller inte mellan folk som nu är sina egna och sådana
som arbetar för andra.
I den sjätte frågan kommer vi in på problemet vad amerikanen tror
att framtiden har i beredskap för honom: ”Tror ni att ni under ett
fortsatt liv har goda utsikter att iå det ekonomiskt bättre eller tror ni
att ni kommer att ha det ungefär som ni har det?” (Den tredje
eventualiteten att framtiden skulle luta neråt var tydligen inte ens värd sitt
alternativ i frågan!) En stark majoritet tror på ”better times ahead”.
Det egentliga hindret tycks vara åldern: de som är mellan 17 och 25 år
har en majoritet av fem mot en för tron på en ljusare framtid, men de
som är över fyrtio visar till och med en liten majoritet för det andra
alternativet. Den enda grupp som visar samma relativt låga optimism
som de gamla är de arbetslösa.
Som svar på en sjunde fråga talar amerikanerna med en
överväldigande majoritet om att de anser sina egna utsikter att slå sig fram
bättre än sina föräldrars. Med en än större majoritet anser de sig
personligen bättre rustade att ta sig fram än föräldrarna var. Med en
likaledes stark majoritet anser de att barnen nu har ännu bättre utsikter
än de har själva.
I den åttonde frågan restes ett ytterligt intressant spörsmål: ”Vilken
personlig inkomst anser ni verkligen skulle vara fullt tillfredsställande
för er själv?” Detta är att släppa lös den personliga utopin. Det visar
sig naturligtvis att mycket olika belopp anges; beloppens höjd beror
tydligen i främsta rummet av vars och ens nuvarande inkomstställning.
Ungefär halva nationen är dock tillfredsställd med inkomster som alla
faller under 2,500 dollars; endast 5,2 procent vill ha 10,000 dollars eller
mer. Roper beräknar att det skulle kosta 132,000 millioner dollars att
betala var ooh en i nationen vad han önskar, vilket är mindre än dubbelt
så mycket som vad nationalinkomsten uppskattas till. Eftersom denna i
depressionen är nedpressad åtskilligt och Amerikas resurser ofantliga, är
denna amerikanska önskedröm alls inte ouppfyllbar inom överskådlig tid.
Att stegra en depressionslåg nationalinkomst till det dubbla har Amerika
— och vi också — gjort många gånger inom sådan tidrymd som ligger
inom enskilda människors kalkyler.
Det märkliga är att den lössläppta önskedrömmen är så anspråkslös,
i all synnerhet när vi betänker den optimism som svaret på de två sista
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
