Note: Alva Myrdal died in 1986, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Politiken renas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
POLITIKEN RENAS
Slum- och negerröster köpes ju i stor utsträckning alltjämt, hela
stadsdelar behärskas av mäktiga valbossar, som förmått infläta både rika och
i synnerhet fattiga i ett nätverk av gemensamma, ofta ytterst suspekta
’intressen’. Vår hederlige amerikanske medborgare skulle vidare, vis av
lång erfarenhet, alltid starkt betvivla, att ett nytt tredje parti skulle
förmå hålla sig väsentligt ’renare’, när det en gång kommit fram till
köttgrytorna. Och han kunde därvid för resten stödja sig på det faktum,
att de amerikanska fackföreningarna •— med vilka ett framtida starkt
arbetarparti naturligtvis hade att träda i förbindelse — sannerligen icke
gått alldeles fria från den korruptionens röta, som i Amerika vidlåder
nästan all offentlig verksamhet. Vad han sätter in på såsom det enda
praktiskt genomförbara är att skrämma och tvinga de redan bestående
korrumperade maskinerna till möjligast höga relativa grad av effektivitet
och hederlighet.
Ett politiskt arbetarparti existerar alltså egentligen icke, och det är
ytterst svårt att ens tänka sig dess existens utan mycket genomgripande
förändringar av hela det politiska systemet. I så fall ter det sig, ytligt
sett åtminstone, som om arbetarrörelsen vore något starkare på den
fackliga fronten. Men även fackföreningsrörelsen är svag i Amerika, och
den tycks inte ta sig. Antalet fackföreningsmedlemmar har ju minskats
oerhört sedan 1920. Även när rörelsen varit som starkast, har den
egentligen blott omfattat sådana arbetargrupper, som varit i särskilt hög grad
skyddade för konkurrens, antingen genom den nödvändiga
yrkesutbildningens längd (vissa kategorier av järnvägsmän) eller genom naturliga,
lokala monopolförutsättningar (byggnadsarbetare i storstäderna). Hela
järn- och stålindustrin är praktiskt taget oorganiserad, likaså större
delen av metallindustrin, verkstadsindustrin, den kemiska industrin,
pappersindustrin, textilindustrin o. s. v. Framför allt har det visat sig nästan
omöjligt för fackröreningsrörelsen att tränga fram inom den produktion,
som är mest typisk för modern amerikansk kapitalism, nämligen
stor-och massproduktionen, alltså inom den del av industrin, där mer än
eljest yrkesskickligheten i gammaldags bemärkelse utträngts genom
maskiner och ’vetenskaplig arbetsledning’.
Den fackliga arbetarrörelsen i Amerika är emellertid ej blott svag
rent kvantitativt sett. Den saknar överhuvudtaget den anda, som gör en
fackföreningsrörelse till arbetarrörelse i västeuropeisk mening. Den utgör
egentligen blott en organisationsform för arbetarklassens aristokrati —
de högst utbildade och högst betalda arbetargrupperna — och den tjänar
deras rent privatekonomiska intresse att stegra sin inkomstnivå. Den
mentalitet, som uppbär rörelsen, är därför rent borgerlig. Medlemmarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
