Note: Alva Myrdal died in 1986, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Politiken renas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
POLITIKEN RENAS
rien från speciellt denna synpunkt. Men låt oss helt enkelt påpeka en del
mera i dagen liggande sammanhang.
Först naturligtvis rassplittringen. Det är givet att en massrörelse, som
har att söka sin levande kraft i en inbördes solidaritetskänsla, skall ha
svårt att arbeta sig fram i detta rasvimmel. Rassplittringen har ju
närmast tilltagit under de närmaste decennierna framemot kriget på grund
av den ökade immigrationen från Syd- och Ost-Europa. Denna ’nya’
immigration tillförde Amerika folkstammar, som i fråga om ras och —■
vad som är långt viktigare — språk, levnadsvanor, allmän livsinställning,
d. v. s. kort sagt kultur, stod de tidigare anglosaxiska, germanska och
keltiska immigranterna fjärran.
Denna särskilda svårighet för en proletär solidaritetskänslas
framväxande är självklar och behöver egentligen blott påpekas. En sida av
saken är emellertid värd att beröras, nämligen själva det psykologiska
förloppet i rasernas reaktion emot varandra. Det är icke blott så att man
brister i förmåga att förstå varandra, att fördra varandras vanor o. s. v.
Sammanförandet av raser berör framför allt självkänsle- och
minder-värdighetskomplexen. Negerledaren Schuyler har i sin briljanta satir
’0ur Greatest Gift to America’ framhållit, hur negrerna genom sin blotta
därvaro skänkt de vita raserna en raskänsla, en rashögfärd, som aldrig
lämnar dem. ’Vi bör icke undra över att varje vit hisspojke, skollärare
eller murare identifierar sig själv med Shakespeare, Julius Caesar,
Napoleon, Newton, Edison, Wagner, Tennyson och Rembrandt såsom skapare
av denna stora civilisation. — — — Att ha skonat nationen från ett
enerverande socialt klassväsen, sådant som existerar överallt annorstädes,
genom att i stället ha skänkt den ett kastsystem, uppbyggt på raser, vilket
alltid eggar upp människors illusioner och pretentioner — är icke detta
en insats varöver även vi kan vara stolta?’ Något alldeles motsvarande
gäller emellertid även de vita raserna inbördes: en engelsman, även om
han egentligen bara är irländare, känner sig i ett engelsktalande land
faktiskt på en oändligt högre nivå av socialt värde i förhållande till en
tysk eller skandinav och än mer i förhållande till en grek och så vidare
hela skalan igenom. Men nu förutsätter faktiskt klassolidaritet en i
psykologiskt hänseende mera abstrakt inställning till klassen som miljö.
Klassen måste uppfattas såsom homogen och såsom homogen med en
själv. Framför allt får det icke vara fråga om dylika känslobetonade
övervärdighets- och mindervärdighetskomplex. Den rena
främlingsskaps-känslan vore i så fall långt mindre farlig.
Så länge immigrationen fortgick i oförminskad fart, måste det stora
antalet utomlandsfödda på grund härav utgöra ett allvarligt hinder för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
