Note: Alva Myrdal died in 1986, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Politiken renas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234
POLITIKEN RENAS
blott titta på siffrorna för olyckstillbuden. Det är på den vägen den
amerikanska industrin vuxit fram till produktionsvolym och
vinstutdelning. Vid varje internationell lönejämförelse har bl. a. den saken dragits
fram till Europas favör. Att den amerikanska industrin kunde hålla denna
kurs beror naturligtvis till stor del på samma orsaker, som dem vi
framdragit till förklaring av arbetarrörelsens allmänna svaghet.
Den gamla maskinkonstruktören tänkte blott på teknisk produktivitet.
Men nu växer det upp en ny generation av ingenjörer och arkitekter,
som arbetar med helt andra normer: arbetarnas trevnad och säkerhet
i och för sig, alltså oavsett produktivitetsverkningarna. Och det råder
intet tvivel om att de icke är hållna om ryggen av industriledningarna.
Taylorsystemet var med rätta hatat av arbetarna såsom omänskligt och
hetsande; signalerna uppifrån de ledande kretsarna börjar nu beställa
en helt ny slags ’vetenskaplig arbetsledning’, där arbetarens intresse icke
försummas. Detta är tendensen över hela linjen.
Den inom vissa delar av storindustrin framväxande
’company-unionism’, alltså dessa egenartade föreninger av ett visst företags
arbetare, organiserade av företagsledningarnas avlönade arbetsexperter för
ernåendet av direkt samverkan mellan arbetsledning och arbetare, lika
mycket som för avskärande av eventuell samverkan mellan företagets
arbetare och arbetarvärlden utanför — betraktas visserligen med rätta
såsom skickligt taktiska åtgärder för att knyta arbetaren vid företagen
och stänga ute de reguljära fackföreningarna. (I den egentliga
massproduktionen har det hittills, som jag framhållit, lyckats, men
industriledningarnas fruktan för en framträngande fackföreningsrörelse är
påtaglig. Man är beredd att begagna alla medel. En omfattande, hemlig
privatpolis har vuxit fram för att rapportera och utreda alla farliga
tendenser inom arbetarkåren. En fackföreningssekreterare i Chicago
uppskattade, att det i amerikanska fabriker måste finnas inemot
tvåhundratusen anställda hemliga agenter med uppgift att inberätta alla tecken
till missnöje och trassel. Och han hänvisade till det faktum, att t. ex.
yrkesregistret i telefonkatalogen för Chicago har två hela sidor fulla av
annonser för specialister i ’industrial investigations’.)
Men detta är långtifrån hela sanningen. Utan tvekan måste man
framför allt beteckna ’company-unionismen’ såsom ett medel för
industriledningen att genomföra en omfattande välfärdsverksamhet och för att
direkt engagera arbetarna i denna verksamhet och därigenom få den
bättre upplagd, mera ändamålsenlig, förstådd och bejakad. Även där
man inte direkt anlitat metoden ’company-unions’, har man funnit andra
medel att få arbetarna med i den välfärdsverksamhet, varigenom det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
