Note: Alva Myrdal died in 1986, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Politiken renas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
POLITIKEN RENAS
243
tiskt taget hela den del av Amerikas intelligens, som har något med
samhällsproblem att skaffa, har passerat genom Washington. Men denna
expertis, som aldrig haft något mer väsentligt att göra med den tidigare
partipolitiken, har fått blodad tand, och är nu definitivt kopplad till de
politiska frågorna. Det har satts upp verksamheter som överhuvudtaget
inte kan administreras utan dess hjälp.
Härigenom gav Roosevelt äntligen en chans åt Amerikas briljanta men
dittills i stor utsträckning negativistiskt inställda intellektuella radikalism
att få uträtta något positivt. De utvecklades till politiker men blev
naturligtvis mycket olika de gamla. I allra största utsträckning är de höjda
över korruption och även höjda över billiga personliga ambitioner. De
beror inte av politiken för sitt levebröd och knappast ens för sin sociala
prestige. Redan genom att alla dessa nykomlinger bringades in på scenen
tillfogades partisystemet och partikorruptionen ett dråpslag.
Mer och mer följdriktigt sökte Roosevelt vidare gå på tvärs mot hela
partiapparaten. I sina utnämningar vägrade han ofta att följa reglerna.
Han satte in två gamla republikaner i sin första ministär — Wallace
och Ickes. Han samarbetade öppet med republikanska radikaler, t. ex.
La Guardia i New York. Situationen blev mer och mer den, att
Roosevelt visserligen stödde sig på det demokratiska partiet men hade hela
dess reaktionära flygel emot sig, medan han hade det republikanska
partiets radikala flygel på sin sida.
Detta läge gjordes uppenbart i valstriden 1938. Mot traditionen tog
Roosevelt öppen del i valstriden även så långt som till att rekommendera
eller avråda från särskilda kandidater till kongressen. Han gjorde det
klargörande uttalandet, att för honom betydde det mindre om en man
var demokrat eller republikan. Vad som betydde något var om kandidaten
var ”liberal” — i den amerikanska meningen framstegsvänlig — eller
reaktionär, alltså om han stod för eller mot the New Deal.
Denna hans s. k. purge, som framför allt var lokaliserad till Södern
där det demokratiska partiet var allenarådande men oftast företrätt av
ytterst reaktionära kongressmän, misslyckades visserligen. De flesta av
de reaktionära representanterna återvände triumferande till den nya
kongressen, som även visade sig ytterst svårhanterlig för
administrationen. Men parollen var given. I 1940 års val har, såvitt vi kunnat
döma från denna sidan Atlanten, den demokratiska representationen
kraftigt förskjutits till ”liberalism”.
Roosevelts långsiktiga plan är uppenbarligen att genom sin politik
omvandla det demokratiska partiet till ett klart reformvänligt folkparti,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
