Note: Alva Myrdal died in 1986, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Isolationismens bankrutt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252
ISOLATIONISMENS BANKRUTT
Detta är ingen betydelselös kuriositet. — — — Europas sönderfall
betyder en enorm värdestegring av det egna landet. Flyktingströmmen
driver dagligen upp självkänslan. Nu ter sig Amerika åter som det var
på 1800-talet: det enda fria landet, det generösa landet. Inte ens för
tecknaren George Grosz finns utrymme längre i Europa; i går tog han
ut sina medborgarpapper här. Samtidigt legitimerades 34 landsflyktiga
läkare i New Jersey, en stat med något över fyra millioners folkmängd.
De var troligen varken de första eller de sista.
Amerika har sedan åratal tillbaka haft en klarare antinazistisk
inställning än något annat land. Den hållning, som i de europeiska
demokratierna brukar räknas som radikal och som där sträcker sig ett gott
stycke in i de liberala mellanskikten, har här varit den enhetliga för
hela folket. Avståndet kan väl delvis förklara detta, liksom det
säkerligen förklarar att denna välmedvetna antinazism knappast är frenetisk
utan till och med så kallblodig att den ibland har råd med offentlig humor.
Som något annat än ett politiskt tjuvpojksskämt kan man nämligen inte
tolka borgmästare La Guardias tilltag att under de tyska
judeförföljelsernas kritiska veckor nu i november kring tyska konsulatet sätta en
skyddsvakt — av judiska poliser.
Frånsett denna allmänna antinazism kan det vara svårt att vinna en
uppfattning om Europakrisens verkliga betydelse för Amerika, om man
endast kan följa krusningarna på ytan i dagspressen och på avstånd.
Då ser man ofta inte världshistorien för idel nyheter. Och den
omvälvning som nu sker på folkdjupet här ute är ingenting mindre än
världshistorisk. Den betyder skapandet av en bredare klyfta mellan de två
kontinenterna på Atlantens kuster än där kanske någonsin funnits. I varje
fall betyder den en återdragning av det närmande från Amerika till
Europa, som efterkrigstiden fört med sig och som särskilt krisårens
nylärda ödmjukhet inneburit.
Detta fjärmande är inte frivilligt. Det är Münchens verk. Där blev det
definitivt klart för den vanliga amerikanen, att den europeiska
demokratin inte ämnade visa den fasthet, som man hade väntat på ända från
Mukden, som man hade börjat misströsta om i Abessinien och som hade
kunnat rädda Spanien. München dövade Amerikas tro på
frändedemo-kratierna i Europa. Frankrikes och Englands beteende har här direkt
kallats svek och svaghet. Visserligen menar väl inte den amerikanska
opinionen att det egna landet kunnat handla mycket annorlunda, om
det självt stått i valet att ge upp de små demokratierna med krig eller
utan krig. Men vad man mycket kraftigare förnekar i detta land än
annorstädes är att något sådant tvångsläge existerade. England och
Frank
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
