Note: Alva Myrdal died in 1986, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Isolationismens bankrutt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISOLATIONISMENS BANKRUTT
253
rike förde aldrig någon diplomatisk kamp mot Tyskland, är Amerikas
upprörda anklagelse. De var bara ute för att lägga spelet till rätta för
diktatorerna. ’München was not a duel but a deal.’
Även om detta inte skildrar stämningen i alla läger hoppas jag ha
rätt i att påpeka, att denna inställning dock är betydligt starkare än
i den skandinaviska opinionen. Det är svårt att göra sådana jämförelser.
Europas förfärliga höst har lagt sig som en nattmara över alla
människor. I början förstod jag dock inte, att denna nattmara tydligen hade
olika ansikten till och med i de två ståndaktigaste demokratierna, Sverige
och U. S. A. Men när den svenska opinionen började göra sig förnimbar
med sin fjortondarsförsening kunde jag inte undgå att märka, att den
var en annan än den amerikanska.
Det fanns svenska tidningar som kunde kalla denna hösts tillstånd
fred! Det talades om en särskild bön i de svenska kyrkorna med tack
för freden! Här bads det också, men inte med något tack, utan det bads
för att avvärja hotet mot framtiden. Och det bads om förlåtelse för
alla dem som icke vetat vad de gjorde. I de svenska tidningarna talade
några om fredspris åt Chamberlain. Här skulle blotta förslaget endast
kunnat uppfattas som ett hån. Om någon borde ha fredspris för München
borde det vara Hitler, ty det var dock hans program som segrade. När
jag till slut såg svenska tidningar prisa mrs Chamberlain för att hon skulle
ha givit det geniala rådet till maken att han skulle rädda freden genom
att resa och konversera bort krigshotet, stod mitt förstånd nästan stilla.
Här har den resan tolkats på ett helt annat sätt än som någon frälsande
kompromiss. Den har tolkats som själva konkursen, där Chamberlain gav
upp allt -— Tjeckoslovakien först, så smånationernas trygghet, hela den
europeiska demokratins framtid och frihet — och där Hitler gav upp intet.
Under dessa laddade dagar hölls ett stort möte i Madison Square
Garden. Tjugutusen människor sitter andlösa. En präst ber för tjeckerna.
En student talar om ungdomens offervilja. Dorothy Thomson håller ett
av sina berömda politiska anföranden, där den sakliga beskrivningen och
den intellektuella analysen dominerar i början, men där den emotionella
virvelstormen mot slutet bär både henne och lyssnarna i ett väldigt
crescendo. Och så kommer det ögonblick, när Thomas Mann säger sina
domsord över Hitler med en sådan frihet från retorik och en sådan fast
lågmäldhet, att det aldrig kan glömmas. Ännu starkare står det intrycket
för framtiden, parat som det blev med Hitlers tal nästa dag, då
högtalarna genljöd av trummor och primitiv hysteri.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
