Note: Alva Myrdal died in 1986, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Isolationismens bankrutt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISOLATIONISMENS BANKRUTT
255
som bär på en gnagande skuldkänsla över att inte ha det svårt nog
med de andra. Av de många jag möter, som kriget tagit hårt på
personligen, som inte kan sova om nätterna för alltings meningslöshet och som
inte riktigt unnar sig själva friden, har de flesta varit just amerikaner
av den alldeles vanliga, hyggliga genomsnittssorten. Där man hellre skulle
väntat denna reaktion — nämligen i de utländska kolonierna och
flyktinggrupperna — har jag sett betydligt mindre av den. Det eviga undantaget
är naturligtvis tjeckerna. De lever för segem och freden. Om amerikanerna
i allmänhet vore det ännu för mycket sagt, att de lever för att göra
freden konstruktiv. Men de upplever kriget som ett väldigt mänskligt
trauma, ett huggande i öppna sår. Och de både tror på och besväras
av den egna neutraliteten som ett moraliskt dilemma.
Detta tål att minnas. Mitt i det materiellt obekymrade livet, mitt i den
egna fullständiga tryggheten, som inte kräver medlevande, är ändå
spänningen inför detta Europakrig, ’som inte är vår business’, det viktigaste
i det dagliga livet. Tidningsupplagorna kommer i rasande takt. Vad
pressen lägger ner på egna utlandskorrespondenter och utlandstelegram
är enormt. I hissar, bussar, underjordiska tåg, i varuhus, barer och på
biografer — överallt där människorna samlas, är det ett enda ämne, som
råder över konversationen och som omedelbart bryter ner alla murar
av främlingskap. Föreläsningsserierna och folkbildningen lever på samma
intresse; deras program är fulla av utrikespolitisk orientering; utländska
— särskilt brittiska — föreläsare är mer eftersökta än någonsin.
Skolbarnen diskuterar Europas öde dag för dag i sina ’current events’. Kriget
är med i livet varje minut också här.
Den amerikanska vardagsmedborgaren är helt enkelt upprörd — fastän
han har det bra. Den som bara tror på materiella grundvalar för all
åsiktsbildning skulle här få något att grubbla över. De materiella
fördelarna skulle ju egentligen bara tala för detta krig på avstånd: exporten
kunde stiga, produktionen gå i gång, arbetslösheten ebba ut. Men ändå
finner man hela folket enat i ett kompakt fördömande av de makter,
som velat sätta våld över ett mindre folks rätt. Ju närmare jag kommer
denna folkets egen reaktion, ju mindre tvekar jag att kalla den en helig
förtrytelse. Ty så spontant och så djupt trodde jag aldrig att jag skulle
få se en moralisk värdering gripa människor, som kunde vara
komfortabelt ointresserade.
Två ting kan sägas om Amerika och kriget utan fastlåsning till den
aktuella dateringen. Viljan att självt förbli utanför kriget är det ena
fasta. Sympatierna för de länder, som nu kämpar demokratiernas kamp,
är det andra lika oförnekliga faktum. Det är detta som skapar det en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
